Demokratin kräver gemensam kamp

Det gäller såväl i Sverige som i Afghanistan

Det som nu händer i Afghanistan är fasansfullt. Den frihet som kvinnor haft de senaste 20 åren kommer nu att ryckas undan. Bara den som är lagd åt önsketänkande kan tro nåt annat.

Detta är en smärtsam påminnelse om en gammal sanning; att bestående värderingsförändringar sällan nås utan bred folklig mobilisering. En sådan mobilisering är nödvändig men inte tillräcklig; det krävs dessutom att delar av den maktbärande eliten ansluter sig.

Under de senaste åren har några talibanledares fruar och döttrar kunnat leva litet mer fritt i Qatars huvudstad Doha under tiden som förhandlingar förts med USA. Det är mycket möjligt att detta i framtiden kommer visa sig ha varit ett av Västvärldens viktigaste bidrag till ökad frihet för Afghanistans kvinnor på längre sikt.

Det som nu händer i Afghanistan är en påminnelse om att demokrati tar tid att utveckla. Utan att på något sätt jämföra kvinnoförtrycket i det gamla Sverige med talibanernas förtryck, är det ändå så att den relativa jämställdhet som vi uppnått i Sverige inte har kommit enkelt eller utan kamp. För 150 år sedan hade gifta kvinnor i Sverige inte rådrätt över eget arv eller inkomst. Kvinnor hade väldigt begränsad ekonomisk frihet. Blev en kvinna änka hade hon rätt att driva familjeföretaget vidare, men den rätten förlorades om hon gifte om sig. Det är klart att många förblev änkor.

Kvinnolöner avskaffades så sent som på 1960 talet. Innan dess var det tillåtet, förväntat och accepterat att ge kvinnor lägre lön för samma arbete som en man gjorde. Mannen skulle vara familjeförsörjare och kvinnors plats skulle vara i hemmet. En syn som speg lar blindhet för det faktum att kvinnor i alla tider har arbetet samt att kvinnor i alla tider har tvingats ta ensamt ekonomiskt ansvar för barn födda utanför äktenskap och inte haft möjlighet att välja bort att arbeta. Våldtäkt inom äktenskapet förbjöds så sent som 1965. Sverige var det första land i världen som fick en sådan lag. Det dröjde dock ända till 1984 innan den prövades. Idag, mer än 50 år senare, känns lagen självklar.

Vi har alltså kommit långt i Sverige med att förbättra kvinnors livsvillkor. Mycket kvarstår dock. Kvinnor har fortfarande sämre pension än män, vilket i stor grad beror på att de oftare än män jobbar i offentlig sektor. Där är lönerna lägre och man tvingas alltför ofta till ofrivillig deltidsanställning. Arbetet är ofta både fysiskt och psykiskt påfrestande och sjukskrivningssiffrorna alltför höga. Kvinnor tar ut 70 procent av föräldraledigheten och 60 procent av vård av sjuka barn. Män tar alltså långt mindre ansvar för familjen än vad kvinnor gör och det gynnar männens ekonomi och deras pension. Än så länge kompenseras detta inte i försäkringslösningarna, vilket gör att problemet med låga pensioner till kvinnor inte än har lösts.

Många har kämpat hårt och länge för kvinnors lika rättigheter. Vi kvinnor, i Sverige och i Afghanistan, kan inte vinna denna kampen om jämställdheten på egen hand. Åtminstone några av dem som sitter på makt och inflytande behöver kämpa sida vid sida med de som inte har makt, för att förändring ska kunna ske. Demokratiskt lagda och insiktsfulla män kämpade för kvinnors rösträtt i början av 1900-talet och det var män som under åren 1918 till 1921 i riksdagens bägge kamrar till sist beslöt att även kvinnor ska få rösta. Tack vare de besluten är det i september i år 100 år sedan kvinnor för första gången fick rösta i ett svenskt riksdagsval. Med dessa beslut togs också viktiga steg på vägen till ett samhällssystem där alla medborgare ges rätten att påverka samhällsutvecklingen. Vi kallar det för demokrati.

Trine Vikinge
Ledamot i Centerkvinnornas förbundsstyrelse

Share