Det stora bankrånet i Linköping


Deprecated: Function create_function() is deprecated in /www/webvol37/41/f6pz56uhi1sjoub/lanstidningen.se/public_html/wp-content/plugins/wp-spamshield/wp-spamshield.php on line 2033

Historien om världens största bankkupp

Camilla Smedberg avtackas av Maria Karlsson.

KLOCKRIKE (LT)

Nej, nej det är inget som har hänt nu i dagarna, men 1854 var det något man pratade om i Linköping och kanske vidare omkring. Kanske har någon i våra dagar hört talas om… detta bankrån? Men vad var det som hände? Klockrike hembygdsförening inbjöd till en träff i Klockrikegården där man även bjudit in Camilla Smedberg från Åtvidaberg som med stor inlevelse berättade om händelsen.

Camilla började med att berätta om en hästskjuts med ett hölass på. Det kördes av Sven Magnus Jonsson, en skjutsbonde från Klockrike. Han ansågs vara lite enfaldig, som man sa på den tiden.

Han hade också fått i sig några supar, så att han inte skulle vara alltför uppmärksam. Hökärran kördes knirkande mot Linköping. Sven Magnus satt inte ensam på kuskbocken utan hade sällskap med Lars Ekström, en smed från Skänninge.

Camilla beskrev färden, ljuden, vilka gator man färdades på och spänningen steg hela tiden.
– Men det var tre män på skjutsen, sa Camilla. Den tredje mannen, Nils Strid, låg gömd under höet och smög fram när man kommit till ett hus i Linköping.

I huset bodde Johan Isaksson tillförordnad landsfiskal. Nils Strid var en före detta soldat och hade det tufft ekonomiskt.

Allt var noga planerat av Nils och Johan i månader. Johan hade bidragit med kunskap om hur det såg ut på banken och lite runt omkring. Man gjorde inte mycket väsen av sig innan lyktgubben släckt alla gatlyktor klockan 23.

Så fortsätter Camilla berättelsen om hur Lars Ekström och Nils Strid tar sig in i Rådhuset i Linköping. Där huserade Östgöta Enskilda bank på bottenplan.

Domprosten bodde på översta våningen men han och hans familj var inte hemma denna sena kväll, den 23 mars 1854. Vaktmästaren, som bodde mitt emot banken i vestibulen, var inte heller hemma, för bostaden höll på att renoveras. Då ingen någonsin kommit på tanken att råna en bank, fanns det inga ordentliga säkerhetsanordningar på banken. Man tog helt enkelt nyckeln och låste upp dörren till banken.

Men det fanns tjocka väggar att passera. Camilla berättade beskrivande hur Nils och Lars spettade och hackade sig igenom dem. Efter en del turer kom de så äntligen igenom och hittade kistan där banken förvarade alla sina pengar.

Ännu mera strul med öppnandet av kistan blev det för de två kumpanerna innan de kunde roffa åt sig pengarna. Det blev till slut 263 000 riksdaler banco och 604 000 sedelblanketter. (Dessa sedelblanketter signerades när de behövdes av bankdirektören och han i sin tur byttes ut varje månad av någon som satt i bankstyrelsen. Med andra ord lätta att förfalska.)

Om man räknar om penningvärdet på vad de stal, blir det mellan 60 och 80 miljoner kronor. Detta bankrån, eller bankkupp, är ett av de största i världshistorien. Det överträffades inte förrän det stora tågrånet inträffade i England 1963.

Under tiden som Nils Strid och Lars Ekström plockade säckarna fulla med pengar kom Nils på en liten luring. Han tog en tre-dalers sedel och plitade med pennan:
”Vi länsat haver Östgöta bank.
Mången rik knös torde bli pank.
Vi lämnar en 3-daler kvar,
Ty hundar pissar på den som inget har.”

Sedan la han tillbaka lappen i skattkistan.

Så tog de sina säckar med pengarna i och gick ut, men vid mötesplatsen stod inte skjutskarlen Sven Magnus kvar. Han hade åkt hem till Klockrike. Så det var bara att traska hem de tre milen till Klockrike för de två tjuvarna.

När bankkuppen uppmärksammas blir det ett fasligt liv. Fanns inga pengar skulle banken gå i konkurs! Man försökte hålla tyst om händelsen. Men som vanligt går rykten och det pratas.

I Norrköping fanns vid denna tid en duktig polis vid namn Larsson. Han var nog den tidens Sherlock Homes. Han började fundera på om var man pratar mest om denna bankkupp. På krogarna! Så han klädde ut sig till kreaturshandlare.

Camilla beskrev Larssons klädsel och även att han hade en präktig avelstjur med sig vid vagnen för att verka trolig. Jo då, han får reda på en hel del, så både Nils Strid och Lars Ekström haffas. Men var är pengarna? En av tjuvarna skriver till sin hushållerska från häktet där han sitter:
”Det är bra om du inte gräver i trädgården på just det stället, för där har jag sått gräs.”
– Sått gräs, sa Camilla, vem gör det i mars månad! Brevet lästes så klart av fängelsepersonalen och de åkte dit och grävde.

Den 11 april 1854 förs fyra män i hals-, fot- och handfängsel till rådhuset i Linköping, alltså i samma hus där de gjorde kuppen. Hur skulle de dömas? Det fanns ingen straffskala för bankrån vid denna tid. Alla blev då tilldömda 40 piskrapp var. Det är det högsta antalet piskrapp en vuxen man tål innan han dör av slagen. Tre av fångarna ber om mildare straff och får då 28 dagar på vatten och bröd.

Så småningom kommer pengarna tillbaka. Lars, Sven Magnus och Johan fortsätter sina liv medan Nils emigrerar till Amerika. Den 4 augusti 1860 står att läsa i Corren att en man hängdes i Amerika för mord på två män. Detta är troligtvis Nils Strid. Han hade då ändrat sitt namn till Johnsson.

I det gamla rådhuset, eller banken i Linköping, finns numera en restaurang med namnet ”1854”. Intressant att tänka sig att där, i källaren, en gång varit en av världens största bankkupper.

Under hela föreläsningen satt de cirka 30 åhörarna som trollbundna av Camillas berättelse, även de barn som var med. Hon kunde verkligen berätta med målande bilder och hålla spänningen vid liv. Åhörarna gav Camilla en riktigt varm applåd för sin berättelse.

Maria Karlsson från Klockrike hembygdsförening tackade Camilla med en presentförpackning från Brunneby musteri.

Camilla berättade även att hon i dagarna fått en roman utgiven. Den baseras på en verklig händelse i Åtvidaberg, men kan även läsas för andra än ortsborna. Boken är en blandning av fakta och fiktion och heter ”Huset vid Kyrkgränd” och ges ut av bokförlaget DIBB. Boken kan också beställas direkt från Camilla på e-post camilla.smedberg@ liu.se.

Text och bild: EVA CARLSSON

Share