En mimares bekännelser – 4

Där stod jag inför hela klassen, kallsvettig och med allt blod samlat i ankelhöjd. Vid orgeln satt den överåriga vikarien vars namn jag har glömt för länge sedan. Hon spelade ”Den blomstertid nu kommer” och jag fann ingen annan råd än att prata mig igenom texten,… då jag i mitt ömkliga tillstånd inte trodde mig kunna frambringa och än mindre hålla några toner.

Flickorna i klassen såg förfärade ut, medan pojkarna betraktade mig med något slags stum beundran: hur vågade jag? Skolagan togs bort 1958, men det fanns i både Boxholm och andra orter enskilda lärare av den gamla stammen som inte drog sig för att dela ut en hurril om andan föll på. Visserligen verkade vikarien ganska timid och saktmodig, men vem visste egentligen hur hon skulle reagera på ett så fräckt tilltag som att prata sig igenom ”Den blomstertid nu kommer”. Frågan var närmast om någon hade misshandlat den så eftertryckligt under de 275 åren som då hade förflutit sedan Israel Kolmodin skrev den, och om det var något vi visste om vikarien, så var det att hon var starkt religiös.

Den gamla psalmen hade hur som helst aldrig verkat så lång, varken för de andra eller för den talande sångfågeln. Jag har inga som helst minnen av vad som hände efter att jag hade sjungit klart, men lärarinnan gjorde hur som helst ingen affär av den pinsamma föreställningen – en sann kristen gärning, om ni frågar mig. Huruvida hon gjorde det av godhet eller i chock låter jag vara osagt, men då Lgr -69 precis hade trätt i kraft och morgonbön och annat religiöst hade dumpats överbord, var hon kanske osäker på hur man hanterade hädelse – vilket mitt framförande torde ha klassats som av en övertygad frikyrklig av 1970 års modell. Jag kan tillägga att det är först som vuxen jag har kunnat höra psalmen utan att minnas den hemska uppsjungningen; dock kommer minnet över mig ibland, vilket man kanske inte ska förundras över.

Snart hade jag lämnat lågstadiets värld, men mimandet tog jag med mig. På den tiden fick mellanstadielärarna välja antingen musik eller gymnastik som undervisningsämne, och då min magister var en framgångsrik fotbollsspelare, överläts musiktimmarna åt andra. Diplomatisk som jag har blivit med åren tänker jag inte beskriva någon av de koleriska herrarna, utan jag nöjer mig med att konstatera att den senare fick sota för vad vi inte vågade göra mot den förre. Musiken var ena året en timmes överlevnadsövning i en skräckkammare för att andra året gå över i råttornas lek med katten. Följaktligen mimade jag under lärare nummer ett och brydde mig inte ens under lärare nummer två.

Inte förrän i årskurs nio fick vi en rolig och fullt mänsklig musiklärare, och då nådde jag godtagbart betyg genom mina musikteoretiska kunskaper, i synnerhet om Beatles och annan modern musik. Vi slapp att sjunga solo, och mimandet hade jag aldrig lagt av utan excellerade i disciplinen de gånger läraren svepte med blicken åt mitt håll.

I gymnasiet förekom ingen musikundervisning och vi som läste de teoretiska linjerna slapp även slöjd och annat hantverk till min stora glädje och lättnad. Två år helt utan mimande skulle kunna ha lett till att min färdighet mattades av, men det förekom ändå utanför skolan sjungande för födelsedagsbarn och dessa förhatliga allsångshäften på kalas, så med jämna mellanrum fick jag röra på munnen så ingen människa kunde märka att jag inte släppte ifrån mig minsta lilla pip. (Fortsättning följer)

JOHAN BIRATH

Share