En mimares bekännelser – 5

Sjungit i duschen har jag aldrig gjort, antagligen på grund av risken för att någon skulle råka att höra mig. I bilen, däremot, har jag släppt loss, inte minst då jag har befunnit mig på hemväg sent någon vardagskväll efter föreläsningar runt om i länet.

Dels har det handlat om att varva ner efter den eufori som jag för det mesta råkar i då jag har glädjen att underhålla en intresserad åhörarskara, dels har jag behövt hålla mig vaken och alert med åtskilliga mil kvar hem.

Ibland handlar det om E4:an med mycket yrkestrafik och ständiga filbyten, ibland är det mörka skogsvägar med vildsvin och älg som kan hoppa fram när som helst. Det gäller då att bröla med i någon glad Thore Skogman-dänga som sitter utantill eller något kraftfullt som Fred Åkerströms Bellmantolkningar eller härliga gamla Sven-Ingvars sextiotalsrepertoar – för övrigt den bästa musiken som finns att städa till. Om ni inte tror mig, så sätt på ”Te dans mä karlstadtösera” nästa gång ni sätter igång dammsugaren – och innan ni vet ordet av är hela våningen klar, humöret är på topp och ni har fortfarande vilopuls. Vardagens små mirakler!

Nåja, jag har ett tema att avsluta: mitt liv som mimare. Det upphörde nämligen under jul- och nyårsledigheten 2013 eller möjligen 2014 då Inger och jag hade lyckats köpa oss en vistelse på Cypern. Vi bodde på en skandinavisk semesteranläggning ett stycke utanför partymetropolen Aiya Napa, men det var efter säsongen och det var mest pensionärer på plats. Nu var det 15-16 grader, regn varannan dag. Vi hängde varje kväll på den lokala tavernan, och en gång i veckan hade de allsångskväll med en svensk underhållare som kallade sig Mister Anders.

Inger och jag satt i ett hörn, och i vanlig ordning förberedde jag mig på att titta ner i det utdelade sånghäftet när spektaklet satte igång. Jag suckade hörbart och funderade för mig själv på hur snart vi kunde be om notan och gå hem till rummet.

Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt greps jag av en känsla av lycka: vi var lediga, vi var tillsammans, vi hade våra krämpor vid tillfället men vi befann oss bland lösa och lediga medmänniskor och varför skulle jag egentligen behöva mima mig igenom resten av livet bara för lite bakslag i barndomen?

Nej, nu fick det vara nog, tänkte jag, och snart sjöng jag för glatta livet tillsammans med Inger och de andra. Det lät riktigt bra, och ju fler sånger vi tog oss igenom, desto roligare blev det. Någonting hade lossnat, och det lossnade sannolikt för att tiden var mogen. Avståndet till trianglarna, kastanjetterna och Ivan Renliden på band var så långt borta så att det hade kunnat vara i ett tidigare liv, och kanske var det också på det viset: den lille blyge pojken som inte ville vara på lekskolan hade blivit en vuxen, ja, övermogen, man med både pondus och integritet.

På Cypern sprack trollen, precis som de gör i sagorna när solen går upp.

Mimandet är över, med bara ett undantag: i kyrkan. Fråga mig inte varför, men psalmsjungande är det enda området där jag fortfarande inte sjunger med. Kan det vara den gamla ”Den blomstertid…” från årskurs tre som spökar? Jag vet inte, men en vacker dag tar jag nog ton i Guds hus också. Det är bara något som ska lossna, och jag kommer att känna det när stunden är inne. Att tvinga fram det är meningslöst.

Alla mina elever, gamla som nya, har tidigt lärt sig att jag har en grundläggande princip i min yrkesutövning: Jag tvingar aldrig en elev att utföra något inför hela klassen om han eller hon inte uttryckligen önskar det. Det gäller inte minst vid redovisningar av något, vare sig det ska utföras individuellt, i par eller i grupp. Jag har nog aldrig berättat varför jag har den inställningen, och det kanske inte är det viktiga.

Allt som betyder något för mig i slutänden är att ingen av mina elever ska minnas mig som någon som gav dem låsningar eller fobier, likt det ansträngande förhållandet till offentlig sång som jag fick släpa på i så många år.

Bekännelsen är fullbordad. Nu vädrar vi ut, och nästa vecka väntar ett helt annat ämne.

JOHAN BIRATH

Share