Ett vresigt kvartssekel – 1

Tjugofem år som kommungubbe har fört med sig framgångar och motgångar, klokskap och dumheter, glädje och sorg och så otroligt mycket att det var förmätet av mig att tro att jag i förra veckan kunde knyta ihop säcken om mig själv i en enda krönika. Som kommunpolitiker sitter man längst ut i det samhälleliga grenverket, vilket innebär att man på sin höjd med stor möda kan påverka vad som försiggår längre in på grenen, i stammen eller nere vid roten. På pappret har vi haft kommunalt självstyre sedan 1862, men det har mer och mer gått via en sanning med modifikation till rena rama hånet: kommunpolitikern idag är bunden till händer och fötter medelst statliga stimulanser och regelverk, där det ofta i riksdagen eller kanslihuset bestäms något som kommunerna ska utföra. Uppdraget finansieras till viss del, men aldrig fullt ut, varför varje nytt påfund gradvis urholkar den kommunala ekonomin och minskar kommunens eget handlingsutrymme.

Storleken jämte den demografiska och socioekonomiska sammansättningen i kommunen tar man sällan några större hänsyn till, varför vissa uppgifter kostar lika mycket för stora Stockholm som det gör för lilla Bjurholm. Olika intresseorganisationer, till exempel Svenskt Näringsliv eller Lärarförbundet, rankar regelbundet kommunerna så att vissa höjs till skyarna och andra hamnar i skamvrån, trots att jämförelser egentligen inte kan göras. Det är precis lika orättvist och tokigt att mäta samhällsservicen i Vellinge och Malung med samma måttstock som det är att låta en hare och en igelkott tävla i längdhopp, men ändå görs detta nästan dagligen i de svenska medierna. Ingen förlorare vill skylla ifrån sig och vinnarna är nöjda, så farsen rullar på, år efter år: i radion, i tidningarna, på nätet. Nyhetsredaktionerna får gratis, nästan färdigskrivet, material som det går att koka soppa på i veckor, så den oheliga alliansen är befäst till synes för all framtid.

Det finns dock ett utjämningssystem mellan kommunerna som delvis tar från de rika och ger till de fattiga. Systemet är emellertid så komplicerat att varje gång det justeras, förstår varken vinnarna eller förlorarna vad som har hänt och varför. Dåvarande kommunalrådet Per-Arne Larsson och jag kunde aldrig begripa varför det alltid såg ut att fattas tio miljoner för att det skulle gå något så när ihop sig, men så gjordes systemet om med bättre beräkningsgrunder och vi tillfördes just tio miljoner. Glädjande, naturligtvis, men samtidigt lite bittert då vi kände att det var just de pengarna som hade fattats innan hur vi än hade vänt och vridit på de olika kranarna.

På utgiftssidan har det blivit allt vanligare med poster som vi inte själva kan påverka, vi på den yttersta grenen. Gymnasiekostnaderna har skjutit i höjden ordentligt under de senaste 10-15 åren, och som köpare av platser i andra kommuner har vi bara att betala och se glada ut. Det enda sättet som vi skulle kunna minska utgifterna på, vore om vi påverkade eleverna att söka sig till billigare utbildningar, vilket naturligtvis är lika fel som det är omoraliskt. Skulle vi ändå spara en slant, kan man ge sig katten på att Länsstyrelsen vill att vi ska ut och räkna ekar eller skalbaggar, och därmed har man jagat den egna svansen ett varv till.

Tro nu inte att jag är bitter. På väg ut kan jag kosta på mig att haspla ur mig sådant som kanske inte är så välbetänkt när man befinner sig mitt i smeten. Detta är en av anledningarna till att alla kloka arbetsgivare ska ha samtal med den som slutar på företaget eller i verksamheten: man får som bekant höra sanningen av barn och fyllehundar, men den som är färdig på ett ställe kan också kvittra fritt om både det ena och det andra utan att behöva frukta några konsekvenser. Sådana tillfällen dräller det inte av annars, möjligen med undantag av firmafester av det lite våtare slaget.

Vilka är då de största skillnaderna mellan 1995 och 2020? Det har jag tänkt titta närmare på i nästa vecka.
(Fortsättning följer)

JOHAN BIRATH

Share