Ett vresigt kvartssekel – 1

Slutet närmar sig på min kommunalpolitiska bana efter drygt 25 år med budgetknog, kortare och längre sittningar i otaliga möten och en och annan träta med både de andra och de egna. Mycket har blivit bra av det som har gjorts, men ibland har förhoppningarna kommit på skam av olika anledningar. Att vara med och styra en kommun påminner i viss mån om en husägares bekymmer: får du pengar över på skatten så kan du ge dig sjutton på att varmvattenberedaren går sönder och måste bytas ut. Om man löser ett problem, uppkommer det gärna två nya, och jag tror uppriktigt sagt att jag aldrig helt har kunnat pusta ut under alla dessa år. Alltid är det något, som det heter.

Under det tidiga 1990- talet började jag att gå på möten i mitt parti, och 1994 fanns jag för första gången med på listan till valet. Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg den ekonomiska kris som följde efter Tysklands återförening och bland annat resulterade i 500-procentig ränta och en närmast panikartad flykt in i den trygga hamnen EG, sedermera EU. Vår lilla kommun stod i kö till statens bostadsakut eftersom drygt 200 av totalt 700 kommunala lägenheter var outhyrda. Bostadsbolaget var i behov av ekonomiskt tillskott, men problemet var att kommunen själv hade fått samma behov efter flera år av ägartillskott. Efter valsegern 1994 skulle statens finanser saneras, vilket drabbade i synnerhet kommunsektorn. Jag minns hur jag inför upprörda arbetskamrater skulle förklara varför kommunen halverade samtliga läromedelskonton och varslade om uppsägningar av folk som alla visste behövdes i verksamheten. Vare sig man kallar det för effektiviseringar, besparingar eller neddragningar är det de regelbundna åtdragningarna av svångremmen som har varit de största pedagogiska utmaningarna i rollen som ledande kommungubbe.

Även den stora krisen 2008 och framåt kastade en mörk skugga över kommunerna, och det råder inte heller någon tvekan om att jag kommer att kliva av i en bekymmersam tid rent ekonomiskt. Ingen ska heller inbilla sig att det har gått lekande lätt mellan de stora kriserna, för det duggar ständigt påbud och kostnadsökningar i kommunerna. Detta är inte konstigt, eftersom det är stora och personalintensiva verksamheter vi talar om, dessutom är skolan och äldreomsorgen de områden som man först märker av de tuffare tiderna på. Tillsammans med sjukvården, är det bäst att lägga till.

Effektiviseringskrav har inneburit att vi har försökt att ta bort och slå ihop nämnder och styrelser och platta till organisationen, vilket naturligtvis minskar antalet förtroendevalda och därmed demokratin. Å andra sidan är det också färre och långt fler äldre politiker idag än då jag började, och jag måste tillstå att jag är ganska pessimistisk när det gäller tillströmningen av nya lokalpolitiker som är beredda att offra fritid och ork på att driva frågor som de inte alltid ens tror på. Den blivande och även den färske fritidspolitikern har idéer och vill utveckla, men den kommunala vardagen verkar oerhört hämmande på sådan entusiasm, kan jag lova. Visst får man emellanåt vara med och driva igenom det önskvärda och roliga, men på varje kul grej går det kanske tio som är mindre roliga, inte sällan i form av planer och målformuleringar inom det så kallade kvalitetsarbetet (som jag flera gånger har häcklat här i spalterna).

Jaha, jag hade tänkt summera min gärning lite geschwint i en veckokrönika, men då jag känner att jag bara har hunnit skumma på ytan, finner jag att jag behöver mer utrymme än så. På gamla politikers vis har jag nämligen målat med långa och breda penseldrag och inte återgett ett enda konkret exempel på det jag behandlar. Skärpning utlovas, och den ska komma redan nästa vecka. (Fortsättning följer)

JOHAN BIRATH

Share