Fåglarna berättar om våren

Full aktivitet när vintern släpper sitt grepp

Den minsta. Kungsfågeln. Man missar den lätt och den sitter inte stilla mer än för ett ögonblick.

NATUREN (LT)

En dag så hördes det tydligt att vintern börjat tappa greppet. Skogen fylldes som över en natt med mer kvitter, sång och läten. Nya röster stämmer in i kören i takt med att solen visar sig.

När det vände gick det fort. Snön har nästan helt dragit sig tillbaka, det är varmare och solen kändes som solen ska. Jodå, våren är här och den blir allt tydligare.

Att första vårdagen infaller den första mars kan vara svårt att hålla med om eller ens tro när man sticker ut näsan, men så är det. Dragkampen mellan vinter och vår pågår ofta i många veckor. Ändå känns det, och man vet att varmare tider är på väg för att stanna.

Morgonpromenader i skogen är bland det härligaste man kan företa sig. Så här års är det en ren fröjd. Det är inte bara allt liv som finns runt omkring, den sköna luften, tiden att tänka, att röra på sig utan att det oftast är en ”ny” skog för varje gång man går där. En timme hit eller dit kan betyda mycket.

Alltid har något förändrats, någon fågel har tillkommit, ett kvitter man inte hörde dagen innan medan andra fåglar varken hörs eller syns den gången.

Av alla nyvakna eller nytillkomna fåglar finns några som utmärker sig extra mycket. Till dessa hör spillkråkan. Denna märkliga fågel hörs långt och man förleds gärna att det finns mängder av den då den uppenbart rör sig över stora ytor och det är samma man ser på olika ställen. Trummandet och dess karaktäristiska läten meddelar att den är här.

Vanliga hackspettar hörs förstås också, liksom ett otal andra arter. För den nyfikne så är det ibland rent frustrerande med en formlig vägg av fågelläten utan att man kanske ser en enda av dem. Möjligen visar det sig en liten blåmes eller talgoxe som hoppar omkring. Nu också koltrastar förstås.

Det gäller att lyssna, ha ögonen öppna och att tillåta sig att stanna till. Några stjärtmesar landar i en buske, en trädkrypare skyndar uppför en stam, en gulsparv sitter och myser i solen, domherrar samlar material till boet, en pytteliten kungsfågel hoppar mellan grenar och riktar man blicken uppåt kanske en havsörn svävar förbi högt däruppe utan ett ljud.

Nötskrikan har ett passande namn, åtminstone vad lätet beträffar. Om spillkråkan hörs vida så är nog nötskrikan ändå ett snäpp värre.

Man ska väl tala i termer av fågelsång och kvitter, men när det gäller nötskrikan, denna vackra kråkfågel, så känns orden ”skrän” och ”väsen” mer relevanta när man ska beskriva hur den låter. Ändå är den liksom de andra fåglarna helt underbar. Man kan ibland se den högt uppe i en grantopp där den sitter som tagen ut en sagobok.

Några andra man stöter på lite var som helst är hjortarna. De kvittrar förstås inte och inte kan de flyga.

Ändå så är det något speciellt med hjortar som står vid stigen och hälsar godmorgon eller betar i ett skogsbryn eller på ett fält. I synnerhet under vinterhalvåret behöver man inte ens gå utanför dörren för att träffa dem.

De hälsar gärna på i trädgårdarna och så här års skördar de glatt det som kommer upp, vare sig det är krokus eller till och med vitlöksblast eller något annat.

Nya arter visar sig eller hörs i skogen. Man ser att träden är på väg att vakna. Det är den tiden på året och den är välkommen.

Text och bild: BO BÄCKMAN

Share