Från videoboxens tid – 2

Tillvaron som sambo med en gatuköksinnehavare innebar också att jag blev något av en pionjär i Boxholm när det gällde pappaledighet. Fenomenet var ännu så nytt att man fortfarande använde de klassiska affischerna med Hoa-Hoa Dahlgren och… en baby, och arbetsledningen på järnbruket var synnerligen ovan vid karlar som skulle vara hemma fast de inte själva hade varit gravida.

En småföretagare med en färsk investering måste dock jobba så mycket som det bara är möjligt, så vi kom överens om att jag skulle vara hemma i tre månader innan det kunde bli aktuellt med dagis.

Då jag efter den tiden hörde mig för på jobbet om jag kunde vara hemma yttterligare någon månad, hotades jag med att få gå dagtid när jag väl kom tillbaka. Inför ett sådant – sannolikt lagstridigt – ultimatum gick jag åter i tjänst, för skift- och OB-tilläggen gick det inte att vara utan som relativt nybliven husägare med artonprocentslån.

Det var som sagt tidigt 1980-tal och videoflugan grasserade för fullt. Idag kommer alla nyheter samtidigt överallt, men för fyrtio år sedan var vi boxholmare hänvisade till Mjölby eller Tranås när det kom något nytt. Så var det med pommes fritesen, pizzan och kebaben och så var det också med hyrvideobanden.

Ville man avnjuta en hyrfilm fick man alltså lägga resan tur och retur till kostnaden, så de flesta tog flera filmer och blev därmed sittande framför teven under hela fritiden. Chips, ostbågar och popcorn tillkom naturligtvis, och vi får inte glömma vad det hade kostat att köpa videobandspelaren.

Priserna låg på sex tusen och uppåt för ett toppmatat monstrum, och det tjänade jag inte i månaden ens på den tiden. Följaktligen köpte vi allt på avbetalning, och min första video la av ungefär samtidigt som den var slutbetalad. Alla hade inte samma tur, kan tilläggas.

Storleken på investeringen gjorde att det fanns ett alternativ för de som ännu inte hade förmått steget in bland videoägarnas skara: videoboxen! Det var en videospelare som hyrdes tillsammans med filmerna och som relativt lätt skulle kunna sättas igång av den någorlunda händige om inte teven var allt för uråldrig. Då jag först hörde talas om fenomenet hade jag inte minsta tanke på att jag något år senare skulle tvingas att bli ambulerande videoboxexpert, men så skulle det hela utveckla sig.

Först dock några ord om videoutbudet under den första tiden. Några kvalitetsfilmer var det inte tal om; snarare verkar filmbolagen ha dammsugit sina förråd på B och C-filmer, inte sällan urusla skräckfilmer som ibland försågs med moderniserade omslag för att locka tittare.

Utbudet av filmer som hade censurerats på biograferna var också stort, med kannibalfilmer och den numera kultförklarade ”Motorsågsmassakern”. Tyckare och debattörer förfasade sig, vilket naturligtvis var rena rama reklamen för smörjan.

Det dröjde länge innan Disney och andra producenter av film för barnen brydde sig om videomarknaden, så även där var det torftigare material som erbjöds hos uthyrarna. De tecknade filmerna var från 1930- och 1940-talen och överföringen från vanlig film var så dålig att videoversionen blev alldeles för mörk så att barnen bitvis knappt såg vad som hände.

Nej, pionjärtiden kanske hade en viss charm, men några vidare filmer fanns det inte att se. I den andra vågen började det att dyka upp aningen bättre filmer, till exempel ”Örnnästet” och ”Trinity” som hade cirkulerat på landsbygdsbiograferna till leda och därför antagligen inte bedömdes spela in så många fler kronor. Därmed kunde de dumpas i videoträsket. Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share