Från videoboxens tidevarv

Vid södra infarten till Boxholms stadskärna (är man lokalpatriot så är man) ligger en obemannad lågprismack och med en återvinningsstation alldeles intill återfinns på samma asfaltsplan ännu de sargade resterna av A-grillen, ett miljonbygge från 1980- talets början.

Korv- och hamburgareran stod inte pall i längden mot pizza- och kebabkulturen, vilket vi lätt kan se på minskningen av gatuköken i våra större städer. Ägarna till den illa medfarna korvkiosken har på senare tid avlöst varandra, och man har trott att varje optimistisk innehavare skulle bli den sista. Nu har den senaste ägaren i raden aviserat en återgång till hemlagat mos, korv och hamburgare, och det är bara att hoppas att det går bra.

Jag var synnerligen involverad då gatuköket byggdes 1981. Ägarinnan till etablissemanget väntade barn och jag var fadern, varför vi hade flyttat ihop på vårkanten. I augusti skulle kiosken tas i bruk, och det var bråda dagar för sambon Anette, som dessutom hade en växande mage att tampas med.

Hon drev fram till öppningen den gamla korvkiosken, som hon hade övertagit efter barnen till Boxholms legendariske korvgubbe Kåre Andersen. Att köpa korv med bröd eller pommes frites hette till och med ”att ta en Kåre”, så man kan lugnt säga att rörelsen var lika inarbetad som oumbärlig: boxholmarna var trogna kunder och pizza kunde man ännu bara köpa i Tranås och Mjölby.

Verksamheten i det nya gatuköket kom att bli mycket större och bredare än i den gamla trånga kiosken, som efter tömningen skänktes till Gammeldansens Vänner och hamnade invid logdanseldoradot Ettringstorp, sydost om Boxholm.

Mitt sista minne av den blev tyvärr inte så trevligt, eftersom jag och en kompis fick uppdraget att bära ut mjukglassmaskinen och lite annan inredning för att flytta dem till ”nya kiosken”.

Det var högsommar, ja, vi var inne i rötmånaden, och då vi öppnade dörren slogs vi nästan till marken av en stank som inte var av denna världen. Man kunde nästan tro att någon hade lagt sig och dött inne i kiosken, men fast beslutna om att fullfölja vårt åtagande, letade vi efter källan till den vederstyggliga lukten. Efter en evighet öppnade jag en större plåtburk som stod på golvet, och innehållet visade sig vara upphovet till stanken: Man hade skalat ett stort antal lökar som skulle stekas till hamburgare, men av någon anledning hade den glömts bort. Ironiskt nog har jag inte glömt den än.

Den största nyheten var nog serveringsdelen, där man kunde klämma in en hel del ätande gäster. Anette och hennes mamma Emy hjälptes åt med att dra igång en satsning på dagens rätt som föll mycket väl ut och starkt bidrog till att gatuköket fick en bra, om inte flygande, start.

Jag hamnade själv aldrig framför luckan, men det blev ändå en hel del timmar i rörelsens tjänst. Främst fyllde jag på dricka i kylen och hjälpte till vid varuleveranserna och det var alltid jag som fick äran att klättra upp på taket då friskluftsfläkten la av. Säkerhetsbrytaren som löste ut då fläkten överansträngdes satt på taket, och dit upp kunde inte tjejerna som jobbade bege sig. Således hade jag ständig jour, och man kunde alltid räkna med utryckning då det var något bra på tv:n eller då man hade tagit sig några öl eller lite vin.

Murphys lag gäller i högsta grad även i korvbranschen.

Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share