Det har tagit sin tid och det har varit en hel del krångel på vägen, men nu är det äntligen dags att börja med en ny biologisk medicin mot min psoriasis. Denna åkomma, som började ganska lindrigt vid mitten av 1990-talet, har med åren blivit värre och värre, och efter att jag slutade med mina sprutor för en dryg vecka sedan har jag med råge slagit rekordet både för klåda, sveda och nya, flammiga, utslag. Mina krämpor är normalt ingenting som jag tar upp i mina krönikor, för det finns ju både trevligare och mer intressanta saker att filosofera över, men med de intensiva besvär som har rasat sedan några dagar är det ärligt talat inte lätt att tänka på annat. Måtte lindringen bli snar med den nya (och dyra) medicinen!
Om man håller igång är det lite lättare att stå ut med besvären, så de flesta betygen har redan satts och mycket som har med jobbet att göra har raskats undan i förtid. Då jag i år har avgångsklass återstår dock en hel del styrande och ställande både före och efter skolavslutningen, och på hemmaplan håller jag på och anpassar tomten till robotgräsklipparen Pompes vanor och egenheter, på det att han inte ska rymma utanför tråden eller hamna i andra tråkiga situationer. Här finns inte tillstymmelse till fritidsproblem, vilket är bra då jag som alla andra bekväma och flegmatiska människor behöver ett ständigt inflöde av nya sysslor för att må bra och inte förfalla till ren lättja.
Nej, junibrådskan är sig lik, kan man säga. Allt ska hinnas med till sommaren vare sig det handlar om jobb eller kommunpolitik, och det innebär med automatik att dagarna blir långa och välfyllda. Förutsatt att jag tänker bort klådan, sover jag som en klubbad oxe tills klockan ringer. Detta är en stor välsignelse, för jag lider verkligen med alla som har insomnings- eller sömnproblem, Jag hade en släng av det förstnämnda på 1980-talet, så jag vet hur jobbigt det blir när det är lögn i sjutton att somna fast man så innerligen behöver. Att man ändå får en viss vila av att ligga i sängen är en klen tröst, för när den ena korta natten läggs till den andra, sinar krafterna i samma takt som frustrationen stiger. En god nattsömn är grunden till välmående och betydligt viktigare än mycket av allt det där andra som vi oroar oss för i våra späckade liv.
Blir det bara fason på psoriasisen, så kommer jag att vara väldigt nöjd med tillvaron. Om man får önska sig något annat så här på tröskeln till sommaren 2019 så är det naturligtvis att osttillverkningen här på orten får fortsätta, gärna i en ny spännande form med gammalt och nytt kombinerat – och så naturligtvis en sommar där regn och sol varvas på bästa sätt för både bönder, badare och befolkningen i övrigt. Fjolårets torra hetta har väl inte ni heller hunnit att glömma, och ingen har väl missat att skaffa en eller flera fläktar ifall den – Gud förbjude!- skulle hemsöka oss på ett liknande sätt igen redan i år. Trots en rekordregnig maj är det långtifrån fullt i naturens magasin, så jag tänker för min del inte oja mig i första taget om det skulle regna mycket i sommar. Även om lagom är bäst.
När ni läser detta har jag även hunnit att fylla 58 år – två år äldre än otäckingen Hitler blev – och det känns som om jag har mycket kvar att göra och uppleva förutsatt att jag får ha hälsan, ser mig för och tar det lagom lugnt i tillvaron. Hur som helst är jag nu en hel timme närmare min nya behandling än när jag började skriva på den här krönikan, vilket innebär att jag inom halvannat dygn eller så kanske kan börja ana om jag äntligen blir besvärsfri eller åtminstone något åt hållen, så att jag fungerar bättre och ni får mer strukturerade krönikor i händerna framöver. Vi ses!
JOHAN BIRATH
