Navelsträngar – 1

Tre barn har jag och tre navelsträngar har jag fått klippa av. Bokstavligen, eftersom det på åttiotalet då de föddes var sed att fadern i god sjuttiotalsanda skulle vara delaktig genom att göra något konkret under födseln. Jag vet inte om det fortfarande tillämpas i våra känsliga och bacillrädda tider, för antagligen finns det något hämmande kvalitetsdokument som alla verksamheter har nu för tiden som skydd mot anmälningar och ifrågasättanden. Riskminimering är tidens lösen, trots att ingen lär minnas en fegis.

Tro nu inte att jag är emot säkerhetstänk och trygghetsarbete, men frågan är om det inte har spårat ur idag på grund av den missriktade välvilja som resulterar i reg – leringar av vårt dagliga liv som vore vi småbarn, oförmögna att fatta egna beslut och stå för våra handlingar i god existentialistisk anda. Jag växte upp med relativ frihet under eget ansvar och överlevde under barndomen såväl morakniv, yxa, pilbåge i glasfiber – rena mordvapnet, för övrigt – smärre och större påsksmällar, kofösning samt en trimmad gubbmoped utan bromsar. Vistelse på Svartåns isar och timmer innan simkunnighet fanns och sporadiska röknings- och snusningsförsök i glada men bleka vänners lag var också inslag jag minns, och så naturligtvis de karaktörsdanande besöken på mina föräldrars respektive arbetsplatser. Idag skulle dessa vara otänkbara på grund av alla säkerhetsregler som omgärdar den tyngre industrin, men då jag var barn saknade bruksområdet stängsel och grindar och jag hälsade på hos farsan på plåtverkstaden så snart andan föll på. Det var bara trevligt och ingen hade någon tanke på att jag skulle kunna skadas eller hamna i andra problem. Inte heller riskerade någon att bli kränkt av min närvaro, vilket får räknas som en av de större riskerna idag så fort vi lämnar det egna hemmet för att interagera med andra människor. Ömma tår äro legio, om vi ska beskriva det lite bibliskt.

Jo, navelsträngarna klipptes, vilket var tänkt att bli dagens tema innan jag på sedvanligt gubbmanér svävade ifrån ämnet. Detta drag hos min käre far irriterade mig många gånger, men som med så mycket annat inser jag nu att jag har blivit precis likadan: en berättelse avbröts av en släktutredning, en anekdot, en bisak och ett par utvikningar innan den, möjligen, avslutades en bra stund senare. Farsgubben var en lysande historieberättare, men ibland hade han fler berättelser i luften än han kunde plocka ner. Idag vet jag hur lätt det kan bli så när associationerna och infallen poppar upp i bakhuvudet, och fenomenet beror med all sannolikhet på att man har skaffat sig ett enormt arkiv med berättelser och trivia av alla de slag, men man har inget säkert sätt att navigera i det. I bästa fall blir man med de egenskaperna och förutsättningarna en excentrisk underhållare, i värsta fall en halvsenil pratmakare. Domen i mitt enskilda fall får andra avkunna.

Jo, navelsträngarna klipptes, försöker jag än en gång efter min utvikning om varför det blir så många utvikningar när jag ska berätta eller kåsera. Jag inser redan att temat kommer att spilla över även till nästa veckas tidning, men så är inte heller navelsträngen ett så litet och banalt ämne som det kan te sig som vid en första anblick: den är den fysiska manifestationen av det band mellan modern och barnet som genom vår historia har beskrivits, besjungits, diktats om och analyserats i terapisofforna. ”Att klippa navelsträngen” är något som sker först långt efter att den fysiska navelsträngen har kapats; som regel syftar vi på när barnet är helt oberoende av modern (och ibland också fadern) vilket i vår kultur och i vår tid ofta inte inträffar alls. Undantagen är de tragiska fall där mor och barn skiljs åt strax efter födseln, men då brukar som regel någon annan ta moderns plats och då finns ändå den emotionella navelsträngen där, den som förr eller senare bör kapas. Men gör den det? Om en vecka ska jag försöka att besvara den frågan.
Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share