Navelsträngar – del 3

Jag vill inte påstå att mitt förhållande till min mor skulle ha varit särskilt komplicerat, men lite egenartat var det nog om man betraktar det i backspegeln: den yngste av två grabbar som gick sin egen väg och inte gärna tog regi i kombination med en mor som aldrig riktigt gav upp sina försök att uppfostra den rebelliske och ganska tjurskallige individualisten. Det finns repliker som har bitit sig fast, inte minst när hon varje gång det skulle vara kalas påminde mig med sitt ”tänk nu på att det är fler” eftersom hon oroade sig för vad min aptit skulle kunna åsamka smörgåsbordet eller festbuffén.

Intressant var också brukssamhällets dogm att friska pojkar skulle äta ordentligt i kombination med oron för min ökande rondör, i synnerhet efter fyllda 30 då jag började svälla ordentligt på mitten: man kan inte äta som en valsverksarbetare om man är lärarstudent, vilket jag på envisa unga mäns vis fick in i skallen när det redan var för sent och vågen var på väg mot 130 kilo. Följaktligen kunde en och samma människa först uppmana mig att ta mera så det blev slut i karotterna och strax efteråt fälla någon bekymrad kommentar om att jag riskerade både det ena och det andra som jag åt.

Nåja, det är väl inte konstigare än att tidningar gärna kombinerar recept på tårtor och småbröd med bantningskurer, och till min mors försvar vill jag bestämt framhålla att både min bror och jag alltid åt med god aptit utkom då vi var riktigt ordentligt sjuka, så ätandet sågs som ett hälsotecken i sig. Och lite pondus i form av en liten kalaskula var rakt inget skamligt för de som var födda vid mitten av 1920-talet. Det är först senare generationer som har odlat panisk skräck för några extrakilon.

Min äventyrlighet bekämpade min mamma alltid med sin standardrepeplik ”utmana inte ödet” i det hon målade upp hur illa det skulle gå om jag inte lydde hennes välmenande råd utan impulsivt barkade sta som jag brukade. Naturligtvis hade hon rätt precis varenda gång, och naturligtvis gick det för mig som det i min mors värld gick för övermodiga ungtuppar med upplåst ego: jag hamnade i hökaröva innan kvällen.

Profetisk var hon utan tvekan, Doris Birath. Apropå min rökning var hon – förutom att hon var glad att jag lät bli det otäcka snuset – helt bergfast i sin tro att jag en vacker dag bara skulle tvärsluta och så skulle det vara så bra med det. Precis så blev det också för drygt fyra år sedan, och det är inte utan att jag minns hennes ord: det fanns inte ett uns av tvivel. Sannolikt för att hon kände mig bättre än jag känner mig själv, som det ofta är med mödrar och deras söner. Döttrar är, som bekant, en helt annan historia.

Den sista gången som min mors starka insikter visade sig var när jag hälsade på henne på långvårdsavdelningen Domherren i Boxholm, där hon levde sina sista fyra år efter en synnerligen kraftig stroke. Jag satt och sällskapade med henne medan hon mödosamt åt, men redan efter ett par tuggor miste hon sitt intresse för maten. I stället för att bara strunta i den, sköt hon tallriken mot mig, hela vägen och nickade lite uppfordrande som om hon skulle ha velat säga ”ta du”. ”Nej, det är bra” svarade jag, precis som jag hade gjort så många gånger under uppväxten. Episoden sitter kvar i huvudet, ett lika dråpligt som kärt minne av hon som kanske mer än någon annan har format mig till den jag är – via en navelsträng som aldrig riktigt ville brista.

JOHAN BIRATH

Share