Om mamma mår bra så mår barnen bra

Jag blir inte upprörd över mycket. Men ibland händer det. Senast när jag läste en ledartext av Matilda Molander i Vestmanlands Läns Tidning. I ledaren beskriver Matilda hur hon under en lunch med kollegor bevittnar hur en pappa med barnvagn gett en iPad till barnet i barnvagnen… och att barnet under promenaden stirrar uttryckslöst på denna istället för att titta runt omkring och ta in omvärlden.

Enligt Molander verkar det nu vara svenska barns vardag att leva sina liv med ögonen klistrade vid skärmen. Överallt sitter barnen passiva medan föräldrarna glor på sina egna mobiler eller umgås med en annan, oftast vuxen, person. När Molander ser detta ske, så kan hon inte låta bli att tänka ”Varför skaffade du det här barnet om du inte vill umgås med det?”

Ungefär där kände jag att det fick vara nog. Kanske berodde det på att jag kvällen innan låtit min snart 2-åring titta på barnprogram på vår iPad medan vi åt middag med familj och vänner. Men då hade jag tidigare under dagen med glädje bland annat gungat honom i evigheter, lagt pussel, läst Max potta ungefär 20 gånger, målat, ätit frukost, lunch och mellis tillsammans och spelat fotboll.

Mot den bakgrunden kändes det välbehövligt för mitt eget välmående, och i förlängningen hans, att jag fick möjlighet att hyfsat ostörd prata med några andra vuxna för en stund. Allt med hjälp av en skärm och Bolibompa Baby.

Men när en person som jag inte känner skriver så här i en ledare som absolut inte handlar om mig och trots att jag vet att mina barn mår bra och, större delen av dagen, inte sitter framför en skärm så får jag inledningsvis ändå dåligt samvete. Tänker att jag borde ta tillvara på stunden. Att barnen aldrig blir små igen och att om några år så kommer jag inte vilja något hellre än att umgås.

Sedan tänker jag på den oerhört kloka sjuksköterskan som med emfas hävdade att barnet mår bra om mamma mår bra. Och mår jag bra av att under en stund få äta och prata med andra vuxna, så kommer det vara det bästa även för mina barn. Även om det innebär en stunds häng för dem med den gröna draken på SVT Play.

Det är dock tråkigt att den poäng jag tror att Molander vill göra, rörande den ökade skärmtiden och konsekvenserna av detta, försvinner i bruset. Tyvärr så lyckas hon bara göra mig, och säkert andra småbarnsföräldrar, upprörda. Det är alltid känsligt att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn. Men känner man inte vederbörande och därmed har en uppfattning kring hur personen agerar, umgås och uppfostrar sitt barn, kanske man ska undvika att göra uttalanden kring föräldraförmågan baserat på att föräldern kanske bara, för några minuter, vill få tid för sig själv.

JENNY ELANDER EK

Share