På Ingjalds tid – 1

Som historieintresserad bör man tidigt lära sig att vara källkritisk, eftersom detta är en nödvändig egenskap för att värdera olika urkunder och bedöma sanningshalten i berättelser av olika slag. Det kan vara svårt nog att reda ut vad som verkligen har hänt i vår samtid, och etter värre blir det naturligtvis ju längre bakåt i tiden man söker sig. Värst är det när man landar i vårt lands förkristna historia, där fantasifullt sagostoff har blandat sig med vad som troligen är minnesfragment av faktiska händelser och riktiga människor i lätt mytologiserad form. Jag talar om yngre järnåldern, vars sista århundraden brukar kallas vikingatiden.

Den som vill författa något trovärdigt men också spännande och kanske till och med fantastiskt inom historieämnet, bör akta sig för att ge sig på tiden efter Gustav Vasa. Anledningen är att vi idag vet lite för mycket om de sista femhundra åren och att det därför finns arméer av torra, källkritiskt skolade och stridslystna historiker, som blodtörstigt kommer att kasta sig över allt som luktar underhållning eller berättarglädje och fullständigt krossa det med invändningar, korrigeringar, ifrågasättanden och annat som ingår i akademikerns arsenal.

Nej, den fantasifulle berättaren som gärna fabulerar, gissar, spekulerar och ogenerat drar en och annan vals, ska i stället ta sig an något från sex- eller sjuhundratalet – där inte ens några någorlunda säkra tidsuppgifter står att finna eller kan vaskas fram. Personerna kan ha funnits och händelserna kan ha hänt, men riktigt hur det förhåller sig med de sakerna kommer vi sannolikt aldrig att få veta, såvida inte nya skriftiga källor skulle komma i dagen genom något sensationellt fynd. Att träffas av blixten en molnfri dag är långt mer troligt, så förstår ni på ett ungefär hur stora chanserna är.

Sveriges skolbarn kunde fortfarande under mellankrigstiden – och på landsbygden kanske långt in på sextiotalet – få läsa eller höra om de regenter som idag sakligt avfärdas som ”sagokungar” om de överhuvudtaget skulle nämnas, vilket inte är så troligt med dagens slimmade historiekurser. Störst är kanske chansen att få träffa på dem inom svenskämnet, där sagor och sägner avhandlas och även det kanske inte helt sanna har sitt existensberättigande.

Då man inte vet kan man gissa, så om jag i framtiden skulle vilja släppa loss fantasin på allvar, är en berättelse från Ingjald Illrådes tid något som ter sig ganska lockande. Vi kan då befinna oss under andra halvan av 600- talet om vi utgår från sagoberättaren Snorri Sturlason, och rent geografiskt handlar det om det gamla Tiundaland, som motsvarar trakterna runt Uppsala på dagens Sverigekarta.

I mina föräldrars generation visste de minnesgoda barnen att kung (eller hövding) Ingjald var han som enade svearna genom att ha ihjäl regenterna i de omgivande smårikena. Han ska ha arrangerat ett stort gravöl i Uppsala efter sin far (som lystrade till det originella namnet Bröt-Anund) och dit bjöd han in dåtidens högdjur i form av kungar, jarlar och åldermän i olika ätter.

Om det hade funnits skvallerpress på den tiden, hade de som kunnat läsa kunnat läsa om gäster som Västergötlands kung Algot, kung Yngvar av Fjärdhundraland med sönerna Agnar och Alf, kung Sporsnjall av Närke och kung Sigverk av Attundaland. I spalterna hade det naturligtvis spekulerats om varför kung Granmar av Sörmland inte dök upp på festen, men vad det än fanns för orsaker, så räddade det hans liv – den gången, är det bäst att lägga till.

Enligt tidens sed uttalade kung Ingjald ett högtidligt löfte när han välkomstskålade med de prominenta gästerna: antingen skulle han göra sitt rike dubbelt så stort i varje väderstreck, eller också skulle han dö. Efter att ha profeterat detta, tömde han sitt horn i botten, varefter festligheterna satte igång på allvar.

Enligt mitt tycke utgör denna del av sagan dess trovärdigaste del, enär gästerna på äktsvenskt manér ganska snart blev riktigt skitfulla.
Fortsättning följer

JOHAN BIRATH

Share