Vägen till ny skogspolitik

Svenskt skogsbruk debatteras just nu intensivt. Det finns ett kort och ett långt svar på frågan varför det svenska skogsbruket blivit ett så hett ämne just nu. Det korta och ytliga svaret på… den frågan är den skogsutredning vars slutbetänkande lades fram i höstas, och som mötts av starkt missnöje från såväl skogsnäringen som naturvårdsintressen.

Det mer djuplodande svaret på varför det svenska skogsbruket debatteras med sådan hetta just nu är att frustrationen över rådande skogspolitik vuxit sedan lång tid, både inom skogsnäringen och inom naturvårdsorganisationer. Att utredningen överhuvudtaget sjösattes som en del av Januariavtalet mellan S, Mp, L och C berodde inte minst på förväntningar från Centerpartiets sida att utredningen skulle leda fram till stärkt äganderätt. Utredningen innehåller också sådana avsnitt, men också sådant som gick naturvården till mötes. Och nu är snart sagt alla sagt alla missnöjda.

Nuvarande skogsvårdslag är daterad 1993, och bygger på principen om ”frihet under ansvar”. Denna lag var resultatet av ett handslag mellan skogsnäring och naturvård, där lång tid av misstro överbryggades och ersattes av en överenskommelse som innehöll tillit från parternas sida. En tillit som alltså snart skulle ersättas av tilltagande spänningar, där inte minst naturvårdsföreträdarna kände sig lurade.

Nu kräver egentligen både skogsnäringen och naturvården att regeringen ska gå in och ”döma av” i denna konflikt. Den debatt som förs kring skogsbruket går också i hög grad att läsa som partsinlagor, där målet är att få till en lagstiftning som ”talar om vad som gäller”, snarare än att vädja till begrepp som förtroende och ansvarstagande.

I detta läge har nu Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, gått ut i skogsbranschens tidning Skogen och efterlyser ett nytt samhällskontrakt kring skogen som samhällsresurs. Hon vädjar med andra ord om att parterna åter ska försöka byta misstron mot tillit för varandra. Jag menar att hon har rätt i detta, och att hon resonerar klokt.

För att återupprätta förtroendet mellan parterna krävs emellertid ganska mycket. I skogsvårdslagen från 1993 skrivs det att skogsproduktionen och naturvården ska väga lika tungt. Det var en extremt olycklig formulering. Konflikter mellan intressen kan aldrig hanteras på detta sätt. Ska en ny skogsvårdslag fungera med långsiktigt förtroende mellan parterna måste produktionen och naturvården vägas av på ett mycket mer precist och konkret sätt mot varandra.

En annan fråga som väcker mycket ont blod bland företrädare för naturvården och hos dem som vill göra skogen till ett mer effektivt verktyg i kampen mot klimatförändringarna är vad den avverkade skogen används till idag. Upp emot 80 procent av skogens råvaror används idag för att förbrännas eller kokas, och finns därför snart i atmosfären som koldioxid. Endast cirka 20 procent av det som tas ut ur skogen idag används till att bygga in i byggnader, och till annat som gör att skogsråvarans koldioxid under lång tid försvinner in i så kallade ”kolsänkor” och ”minusutsläpp” av koldioxid.

Om mer av den skog som avverkas kunde användas till byggande, skulle konfliktnivån kring skogen sjunka. Om en mindre mängd skogsråvara än idag togs ut bara för att eldas upp skulle det också sänka temperaturen i skogsdebatten. Ju smartare skogsråvaran används för att ersätta andra produkter, och skapa trävarubaserade plaster, textilier, batterier med mera, ju lugnare skulle också debatten om den svenska skogen bli.

Det finns med andra ord mycket hopp om att svensk skogslagstiftning och sättet att använda den svenska skogen i framtiden ska kunna landa på ett bra sätt. Att ett så starkt engagemang ju finns på alla sidor i debatten om den svenska skogen är ju i grund och botten något oerhört positivt. Nu återstår att hitta de små bokstäverna, nyanserna och bygga tilliten till varandra i byggandet av ny lagstiftning och praktik.

Lars Vikinge (C)

Share