Vem kommer att sakna MP?

En handlingsfattig regeringstid med stormig sorti

Den 24 november 2021 är redan ett stycke politisk historia. Strax efter tio på förmiddagen valdes i Magdalena Andersson den första kvinnan någonsin till statsminister. Sju timmar… senare fick hon avgå efter att regeringspartnern Miljöpartiet meddelat att man hoppar av. Knappast en drömstart för Magdalena Andersson. Men frågan är om någon kommer att sakna MP i regeringen?

Miljöpartiet tog efter bildandet 1981 lång tid på sig att komma fram till om man ens själva ville sitta i regering. Till 2014 hade man dock parkerat sig tydligt i vänsterblocket och fick ingå i Stefan Löfvens regering.

Den första mandatperioden blev minst sagt prövande. En hel rad principer och vallöften kunde inte hållas, från löftena om att stänga ned Bromma flygplats och Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland till löftet om att inte göra det svårare att fly till Sverige.

Bilderna av Gustav Fridolins kolbit och en gråtande Åsa Romson som skärper flyktingpolitiken blev tunga att bära, samtidigt som partiet hade få vinster att visa upp. I valet 2018 klarade man precis fyraprocentsspärren.

Efter den långa regeringsbildningen 2018 kunde ändå MP trots sitt svaga valresultat fortsätta i Stefan Löfvens regering. Men förutsättningen för det var Januariavtalet med L och C, där MP bland annat förband sig att reformera strandskyddet, stärka äganderätten i skogen och konkurrenskraften för jordbruket samt fokusera biståndspolitiken.

Det var svårt att svälja för MP och deras medlemmar, och mycket fokus har hamnat på deras ovilja att genomföra det som man åtagit sig för att få bilda regering. Även efter att regeringen och JA fälldes av V, M, KD och SD i juni 2021 har MP fått tugga i sig att reformera strandskyddet och skogspolitiken.

Så kom då till slutMiljöpartiets utträde ur regeringen. Partiet har få segrar att räkna efter sju år i regering, men en hel rad besvikelser. Man kan undra om inte MP:s partistyrelse länge letat efter en anledning att lämna regeringen. Frågan är då vem som kommer att sakna dem?

Förmodligen inte talmannen, som riktade skarp kritik att partiet försvårat hans uppdrag och regeringsbildningen genom sin otydlighet.

Inte heller Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater. Hon gjorde tydligt att även om MP lämnar regeringen så tillträder hon gärna som statsminister. Redan tidigare har relationen mellan partierna varit något kylslagen.

V och MP ligger regelbundet i luven på varandra om vem som är mest radikal, både ekonomiskt och i klimatfrågan. Den genomsnittliga centerpartisten är dödstrött på MP, både för att man lagt sån kraft på att obstruera viktiga centerreformer, för att man tycker att MP är döva för landsbygdens och småföretagens villkor och för att man riskerar den gröna omställningen genom att svartmåla det svenska skogsbruket.

Av liknande skäl är MP ett rött skynke för resten av oppositionen och för många väljare utanför städerna. Inga väljare är särskilt entusiastiska över MP för den delen, man har svårt att lyfta över fyra procent, och språkrören har konsekvent katastrofala förtroendesiffror. Näringslivet är trött både på MP:s politik och ointresse för deras utmaningar. Partiets sista hopp är att miljörörelsen förbarmar sig över dem i valrörelsen.

Få kommer att sakna MP i regeringen. Och behövs de ens där? Biståndsministern Per Olsson Fridh är visserligen både kunnig och uppskattad, men partiet har ingen ambition att förnya det svenska biståndet. Att driva miljö- och klimatfrågor är inte unikt för MP, faktum är att det mest partiskiljande de driver är den kraftigt ökade budgetposten för skyddsvärd natur, och med tanke på det ökade motståndet mot att tvångsinlösa mark behöver den nog inte höjas.

Man lämnar efter sig en rad utredningar – till exempel om havsmiljö, frival för avfallshantering och producentansvar för textilier – som fastnat i Miljödepartementets byrålådor. Det bestående intrycket av MP:s tid i regering är inte ett av kompetens och handlingskraft. Det stormiga utträdet ur regeringen bekräftar bara den saken.

MAGNUS EK (C)

Share