Vikten av vätska

TV-bilderna av en starkt skakande Angela Merkel satte fart på spekulationerna häromdagen. Förbundskanslern stod och väntade på ett statsbesök när hon började darra okontrollerat, och vi som har sett bilderna kan nog enas om att det såg riktigt otäckt ut. Senare samma dag gjorde Merkel ett uttalande där hon berättade att det hela berodde på vätskebrist i värmen, vilket antagligen lugnade många men även gav konspirationsteoretikerna mer vatten på sina kvarnar – främst av den anledningen att sådana alltid får mer vatten på sina kvarnar, vad som än sägs eller görs. Själv nöjer jag mig utan minsta tvekan med den förklaringen, helt enkelt för att jag har många exempel på vad vätskebrist kan ställa till med hos människor, i synnerhet i kombination med värme.

Alla människor behöver vätska dagligen. Behovet varierar starkt beroende på hur mycket svett vi utsöndrar, men ett bra riktvärde är att vi ska dricka mellan en och en halv och två liter vätska om vi lever normalt, det vill säga inte sportar och har oss. Ni kanske har läst att vi ska pressa i oss ännu mer, men vi måste naturligtvis räkna bort all vätska vi får i oss i maten – vilket i synnerhet i fall som mitt innebär en hel del. Då vi består av vatten till 60 % har vi naturligtvis en hel del på lager också, så har vi bara koll på vår urin (som ska vara lätt ljusgult och avlevereras ett fåtal gånger per dag) så kan vi vara trygga i att vi dricker lagom.

Sedan ett par decennier har det blivit vanligt att vården får ta hand om människor som har kolkat i sig på tok för mycket vätska, vilket beror på alla råd vi har fått om att dricka mycket och ofta. Vi har alla mött dem i vardagen, dessa människor som har med sig sina flaskor vart de än kommer och regelbundet tar sig några klunkar, och det finns en del exempel på folk som i sin iver att inte dricka för lite i stället hamnar nära den gräns som finns för hur mycket vår kropp klarar att få i sig utan att det blir tråkiga följder. De flesta akutmottagningar får numera in flera fall av vattenförgiftning årligen. Något som praktiskt taget inte förekom under 1900-talet eller tidigare i historien. Ibland är det idrottsmän som försöker att dricka i förväg inför till exempel ett cykellopp. Detta är helt bakvänt, eftersom vi kissar ut allt överskott och inte som kamelen har någon puckel för lagring. Det enda som gäller är att fylla på under loppets gång, och så är det så bra med den saken.

Överkonsumtion är således vanligare än underkonsumtion, men lika fullt förekommer uttorkning. Ibland uppstår den lika överraskande som för en bekant till mig som tillbringade en sommar vid sjön Sommen, drickande mängder av öl och andra starka drycker i sommarvärmen. Efter någon vecka drabbades han av svimning och kramper, varför kompisarna raskt förde honom i båt till vårdcentralen i Tranås, som lyckligtvis ligger ganska nära hamnen. Min knappt kontaktbare bekant fick efter en snabb besiktning ett par flaskor ramlösa av läkaren. Efter att han hade druckit den ena, var han helt normal – frånsett berusningen, förstås – och då han lovade doktorn att ta sig en och annan skvätt vatten ihop med allt det andra, kunde han och kompisarna bege sig tillbaka ut på sjön igen.

Ju äldre jag blir, desto snabbare känner jag törst vid minsta ansträngning. Mest uppenbart blir det vid ansträngningar i solen, och därför torde risken för uttorkning vara minimalt i mitt fall. Jag brås i och med detta inte på min mor, som var något av ett unikum när det gällde vätskeintag. Det enda jag någonsin såg henne dricka till vardags var kaffe, och hon erkände gladeligt att hon aldrig drack vatten. Någon läsk kunde hon smaka lite på, men det var också allt. Trots detta uppnådde hon hög ålder, så uppenbarligen kan en och annan individ ha väldigt lågt vätskebehov från födseln eller helt enkelt omsätta mindre vätska än vi andra.

Så det där som hände Merkel är för mig fullt förståeligt. Det var lite körigt den dagen, hon hann inte dricka ordentligt och när hon väl stod där i solgasset och väntade på den där ukrainaren fick hon betala priset för sin oaktsamhet. Det händer oss alla, men vi som inte är förbundskanslrar kan kasta i oss ett glas vatten vid den första känningen så att vi slipper att krampa, och om detta ändå skulle inträffa, slipper vi att göra det inför miljoner tv-tittare.

JOHAN BIRATH

Share