Från operan i Berlin till rälsen i Vadstena

Anke från Tyskland är sommarboende i Öringe, Boxholm

Anke, klädd i kostymen från museijärnvägen i Vadstena, står framför Peterslund som hennes bror Andreas köpte 1994.

BOXHOLM-VADSTENA (LT)

Det var mycket en slump att Anke Riedel blev intresserad av teater och detta intresse tog henne till operan i Berlin. Att hon tillbringar runt sex sommarveckor i idyllen Öringe drygt… sex kilometer norr om Boxholm är ju på många sätt också en slump. Intresset för tåg fick hon med sig som barn och numera är Anke engagerad i Wadstena-Fogelsta järnväg, ibland är det Anke som kör tågen.

Hur ett liv utvecklas och blir beror ju på många saker, till exempel på vilka val man gör, men också på slumpen. Att Anke Riedel, född och uppväxt i Tyskland, skulle komma att tillbringa flera sommarveckor i Öringe i Boxholms kommun, kunde hon knappast ana i sin ungdom. Eller att hon skulle köra rälsbuss på museijärnvägen i Vadstena!

Anke föddes 1965 i Bremerhaven, cirka 13 mil väster om Hamburg. Hon tycker att det var en ”vanlig uppväxt”, familjen bestod av pappa och mamma och en bror. Hon lekte gärna med kompisar och när Anke var 13 år så fick hon smak på teatermiljön, men det var helt och hållet en slump.

Hon fick vara med och se hur det var inne på teatern eftersom någon trodde att hon var en dotter till en av skådespelarna. Men Anke glömde inte miljön inom teatern, och nu har hon arbetat i 25 år på operan i Berlin. Hon arbetar med damkonfektion och tar fram kostymer och kläder till aktörerna.

Att Anke, och även brodern Andreas, fick ett stort intresse för Sverige beror på hennes gudfar. Han har bott i Sverige sedan 1974, och familjen har hälsat på honom många gånger, numera bor han i Örebro. År 1983 så cyklade Anke och hennes bror från Bremerhaven ända till Gävle! Året efter så cyklade de båda syskonen från Gävle och upp till polcirkeln.
– Jag tyckte om Sverige redan då och vi fortsatte att cykla mycket för att se oss omkring, och vi åkte även runt i Sverige med bil, berättar Anke.

Plötsligt en dag så började brodern Andreas prata om att köpa hus i Sverige. Övriga i familjen var ganska så tveksamma till idén så de försökte avråda. Andreas hade ingen bil, men det hade ju syrran Anke, så hon fick följa med till Sverige och leta objekt. De letade lite överallt och när de kom till Mjölby var de i princip på väg hem, men i Mjölby arbetade Göran Dufmats som mäklare vid den tiden. Göran kunde föreslå en stuga som kanske kunde passa, nämligen Peterslund i Öringe. Göran visste precis vad det var för stuga som han trodde kunde passa Andreas från Tyskland, Göran bodde nämligen bara 400 meter från stugan och där bor han fortfarande kvar. Det blev affär, och det har knappast någon ångrat.

Andreas hittade vad han sökte, och Öringe har ju blivit som ett andra hem även för Anke och hennes man Heiko (som dock var i Tyskland vid Länstidningens besök) samt för mamma Ingrid. Syskonens pappa gick bort förra året.

Men för Andreas har Öringe blivit hans hem på riktigt. Han har blivit svensk medborgare, och han bor numera med sin familj i den lilla byn i Boxholms kommun, men inte i den ursprungliga stugan. Efter några år byggde han nämligen ett nytt bostadshus bredvid den gamla torpstugan. Det gör ju att Anke, Heiko och mamma Ingrid kan bo i det ursprungliga Peterslund då de kommer på besök.
– Vi har verkligen blivit varmt välkomnade här i byn, säger Anke och det syns att hon verkligen menar det.

Göran Dufmats och hustrun Margareta Samuelsson Dufmats är till exempel två av deras vänner i lilla Öringe.

Anke gillar livet i Sverige. Hon beskriver Berlin och Tyskland som trångt och där det krävs vassa armbågar för att komma framåt i livet. I Sverige får hon mer vara för sig själv tycker hon, och hon gillar den svenska attityden.

Hon berättar att hon sökte arbete på operan i Göteborg, och hon fick vara med där och provarbeta. Det var många sökande, och det var nära att hon hade fått arbetet men till slut valde de en svensk tjej. Men Anke menar att hon lärde sig mycket då. ”Alla är vi olika, men vi är alla värdefulla” menar hon.

Anke hade en morfar som arbetade inom järnvägen, och han berättade gärna om lok och järnvägar för barnbarnet. Det skapade ett intresse för tåg hos Anke och hon hade modelljärnväg som barn. Anke och hennes man Heiko – som också har ett intresse för järnvägar – har rest runt mycket i Sverige och tittat på museijärnvägar. Anke pratar varmt om Wadstena-Fogelsta järnväg, där har de ju rälsbussar och det är något som Anke tycker om. För några år sedan började hon engagera sig för den en gång nedläggningshotade museijärnvägen och hon fick vara med i förarhytten ibland.
– Men om jag hade en önskan kvar i livet, så var det ju att få köra rälsbuss, säger Anke och skrattar.

Och året därpå började Anke en utbildning, och sedan sex år är hon med och kör rälsbussen på Wadstena-Fogelsta järnväg. Länstidningen ville ju också uppleva detta, så det blev en tur i förarhytten när Anke tryggt och säkert körde den gamla rälsbussen från 1954 till stadens utkant och tillbaka.

Men Anke vill verkligen poängtera att de är ett team som arbetar med den gamla anrika järnvägslinjen, och som de tillsammans lyckades att rädda. Hon beskriver gänget som unga och gamla och alla med väldigt olika bakgrunder. Någon är pilot, en annan kommer från Storbritannien, och Anke är från Tyskland och arbetar till vardags på operan i Berlin.

”Det är verkligen jätteroligt” säger Anke med eftertryck. Det är ett stycke industrihistoria som vårdas. Järnvägen från Vadstena till Fågelsta är Sveriges äldsta bevarade smalspåriga järnväg.

Anke berättar att sittdynorna i tågvagnarna var ganska dåliga så hon tog med en sittdyna till Berlin och där sydde hon nya dynor. Det blev en bil smockfull med sittdynor för att få dessa till Sverige…

Nog är det en fascinerande livshistoria som Anke Riedel har. Hennes liv har tagit olika inriktningar, som operan i Berlin, sommarboende i Öringe, och sedan sex år tillbaka som tågförare på museijärnvägen i Vadstena. Då är ändå inte yogakurserna som hon håller ibland nämnda här, eller talangen som korgmålare.

Hur det blir med framtiden och om hon ska göra som brodern Andreas och bli svensk medborgare vet hon inte riktigt. Men helt klart är att Anke trivs väldigt bra i Sverige och i lilla Öringe som ju är en stor kontrast till Berlin.
– Ja, lägenheten i Berlin och den lilla stugan här i Öringe är verkligen stora kontraster, säger Anke och ler.

Text och bild: KLAS JOHANSSON

Share