Jag står med en nyckel i handen. Kramar den till märken i handflatan, som konturerna av en kontinent. Världen är täckt av snö och alla ljud är trubbiga, jag har en ullscarf virad kring… halsen och mössan neddragen till näsroten, står stilla och blåser ut moln, tittar på metallen som är formad till en början eller till ett slut.
Det är samma dag. Sju års mellanskillnad.
November tvåtusenfjorton får jag ett telefonsamtal. Det är tidig morgon och jag gör vanliga saker, går från rum till rum, dricker en kopp te, pillar bort några vissna blad, utanför fönstren ser jag mot grönkålen och svartkålen, mot leran och luften, ladan, mörkret dröjer sig kvar som ett flor.
Det ringer och jag svarar och jag vet. För det är fel tid att ringa och bara vara tyst.
När någon ringer en tidig novembermorgon och är tyst i luren vet jag att hon är död.
Hon som är min mormor, eller var, eller jag vet inte, ingenting vet jag längre. Runt omkring mig tar människor dödsfallet med någon form av ro. Det är så jag uppfattar det. Hur allas liv fortgår, förvisso med ett lager av sorg, kanske skuld, men det fortgår, det blir morgon och det blir kväll och tiden tycks förutsägbar, inte som hos mig, där urverket exploderar och visarna far ut i rymden.
När mormor dör.
Åttionio år urgammal och alldeles ny, evig.
Förlorar mina dagar sina timmar och minuter.
Jag får veta att jag behöver återlämna nyckeln, den till mormors lägenhet, den som jag har haft under många år, nyckeln till barndomen som finns kvar i små luftfickor när jag ännu är ett barnbarn, när jag kan dyka upp när som helst och hur som helst och alltid vara välkommen, sätta på kaffe och ställa fram kopparna på vaxduken, brödet och smöret och osten och skinkan, prestera ingenting och bara vara i några uddlösa timmar.
Det är en rimlig begäran att återkalla nyckeln. Vem behåller en nyckel till en plats som inte längre finns? Men jag drar ut på tiden, vänder i dörren, säger att jag kommer imorgon som blir övermorgon och nästa vecka, men tillslut måste även jag, precis som alla normala människor, normal, som jag inte är, i min sorg är jag atypisk.
Varsågod, säger jag när jag står i receptionen till bostadsbolaget. Jag har placerat nyckeln på disken. Där ligger den och bränner hål. Där ligger den och gallskriker. Jag får fylla i ett standardpapper, som att det finns någonting standard med mormors frånvaro.
Efteråt står jag på Storgatan och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Vart tar den vägen som inte har en nyckelkompass?
Det är en ny vinter nu. Den tidiga eftermiddagen är blå och termometern visar tjugo minusgrader, snön gnisslar som frigolit och på andra sidan gårdsplanen ligger ett hus. Det är ett gammalt hus. Rött, ganska stort, lagom mycket snickarglädje, klassat som grundrenoveringsobjekt. Står på en bit mark tillsammans med andra byggnader i olika skick och oskick. När vi besökte det i somras dignade bärbuskarna och barnen hittade ett klarbärsträd bakom dasset. Vi bad att få tälta i trädgården för att känna in platsen, myggen kom in i alla springor. Nu är alla färger kalla, träden nakna, solen låg. Det tog oss några månader att bestämma oss.
sVi har letat. Hus efter hus har vi tittat på, hus efter hus har vi ratat. För stort, för dyrt, för centralt, för isolerat. För fult, ofta för fult. För modernt, nästan alltid för modernt. Alla dessa moderna kök, vad ska man ha dem till, och all denna brist på arbetsyta, var ska man laga mat från grunden? Elektriska spisar, pyttesmå diskhoar, tusen köksskåp för de tusen köksattiraljer vi inte vill ha och tusen badrumsskåp, vad ska man ha i dem?
Toalett.
Dusch.
Kommunalt vatten.
(När man kan ha utedass, vedeldad bastu och egen brunn.)
Hus efter hus. Alla så färdiga. Så där tidsenliga som vi inte är.
Men idag, sju år efter att jag berövades mormors nyckel, lade någon en ny i min hand. Den leder till ett hus som vi har köpt. Den leder till en ny plats i livet, till ett livsrum som jag inte vet hur det kommer att se ut. En ny resa tar sin början.
Jag låser upp.
Kristin Kramer
