Omtyckt frisör tackar för sig

Nu ska Marie i Rydsnäs umgås med barnbarnen – och skärmflyga

– Jag har gått här sedan 2014. Här är alltid en god atmosfär, ett behagligt lugn, säger Maries kund Christina Martinsson, från Frostås.

YDRE (LT)

”När man har ont och är trött blir man gnällig. Det vill jag inte vara!” För visst handlar det om hår – om en folkkär frisersalong som ska stängas – men än mer om människor. Om att mötas och berika varandra. En ömsesidig växelverkan. – Mina minnen av tiden här i salongen, alla samtal, bär jag med mig som livslärdom. På marken. Och upp i luften.

”Välkommen” står vackert broderat på en bonad vid dörren, på golvet en trasmatta, här och var gröna växter och färgglada blommor, väggarna prydda med generösa guldspeglar, diplom, gesällbrev och där, en inramad hårlock med texten ”en lock från Maries första hår”. Radiomusik blandas med samtal och saxars ritch-ratch, med pyset av en klick mousse och ett ”vad tycks?”.

Bittra är septembervindarna som viner kring den röda byggnaden, sådana där vindar som oavsett färdriktning tycks ge motvind, men här inne råder ett varmt lugn.

Behagligt och gemytligt är det. Hemtrevligt.
– Det ska kännas som att komma hem till mig, säger Marie Persson om Hårverksta’n, frisersalongen belägen i hjärtat av Rydsnäs.

Marie växte upp på gården Stora Gallarp sex kilometer utanför Rydsnäs. Hon har varit hembygden trogen och bor i dag med maken Birring i Forsnäs. Efter att under en period i livet ha arbetat som barn- och ungdomsledare i Svenska kyrkan i Ydre, samt på bygghandel, öppnade hon tillsammans med dottern Anni Eriksson Hårverksta’n år 2010.

– Vi har en fördel i det att vi känner varandra så väl och vi ser direkt om den andra inte mår riktigt bra, då kan vi genast backa upp. Att arbeta sida vid sida har aldrig varit något problem, bara jätteroligt, menar Marie.
– Redan som liten ville jag bli frisör och jag fortsatte att tänka så under hela min skoltid, det kan man läsa i de där ”mina klasskompisar”-böckerna; frisör eller bonde står det. I högstadiet hade vi fritt arbete varje vecka, och jag bad att få vara på Salong Duette i Österbymo. Där fick jag sedan sommarjobb samt gick som lärling.

Försvann bonde? Nej, det nedärvdes. Båda döttrarna, Anni och Hanna, är lantbrukare. Dessutom är Anni alltså frisör – och Hanna roas av att klippa hår på fritiden. Och likt passionen för hår och lantbruk (Marie odlar i dag grönsaker – och persikor!) inte tar slut med Marie, utgör hon heller inte dess början. Bakåt i familjeledet finns bland annat mormoderns bror som var frisör, samt ”bondmoran” mamma Ann- Marie Gustafsson.

Varför frisör?
– Jag tycker om människor och jag tycker om att kunna vara till hjälp, säger Marie, som fick sin officiella frisörutbildning vid Brinellgymnasiet i Nässjö. Det är en stor förmån att ha fått lära känna så många människor. Verkligen en förmån! Det blir många samtal, och särskilt när jag och kunden är ensamma i lokalen kan de ha en djupare, mer privat karaktär.

– Men det behöver inte alls alltid vara djupt. Det viktiga är att man pratar med människor – och här har alltid funnits tid för ett bra samtal! Ska man både slinga och klippa tar det två timmar, då hinner man prata mycket. Samtalen blir ett utbyte; något för såväl kunden som för mig att bära med oss.
– Ibland förknippas en frisersalong med skvallercentral. Det har varit oerhört viktigt för mig att det inte ska vara så här, att ingenting som sägs här inne förs vidare. Vad som har sagts här, stannar här!
– Jag hoppas att människor har känt att de har fått lätta sitt hjärta här; att de har varit gladare när de lämnar salongen än när de anländer, dels för att de känner sig lite finare, dels för att de har fått prata.

När salongen stänger blir det tomt, tycker Marie. Men för kroppen väntar en befrielse. För Marie har ont.
– Och när man har ont och är trött blir man gnällig. Det vill jag inte vara!
– Jag som har varit så vig, är i dag som ett kylskåp.

Smärtan har smugit sig på under en lång tid. Kanske är det fibromyalgi, funderar Marie. I oktober förra året eskalerade smärtan i och med en influensa. Kroppsvärken som kom av viruset ville inte ge vika. Den satte sig bergfast.
– Vid nyåret insåg jag att situationen var ohållbar. Något måste förändras. Kanske kan det upplevas som att beslutet att lägga ner Hårverksta’n kommer hastigt. Men jag har kämpat med smärta länge.

Hur ser framtiden ut?
– Det viktiga för mig nu är att landa, att få ta det lugnt. ”Hoppa nu inte in i något nytt!” säger min man. Jag har fyra – snart sex! – fantastiska barnbarn som jag vill ägna mig åt. De är bara små nu, tiden går fort.

– Samhället är för fixerat på vad man jobbar med; yrket identifierar människan. Anni brukar säga att ”kunderna har lärt mig att välja livet framför karriär och pengar.” Det gör jag nu; jag följer kundernas livsråd. För en människa är så mycket mer! Sina intressen, till exempel.
– Och intressen har jag många! Trädgård, cykling, skidåkning – ja, jag tycker om att röra på mig!

Vilket leder oss fram till Maries relativt nya passion. Som ger utsagan ”det viktiga för mig nu är att landa” en helt ny dimension.
– Jag har alltid varit fascinerad av höjder. För några år sedan vandrade jag och en god vän på Österlen. I en backe pågick skärmflyg. ”Det där vill jag göra!” sade jag. ”Jaså vill du det?” sade min vän som är mer höjdrädd. När jag kom hem nämnde jag det för min man och ett tag senare visade han mig en film där Magdalena Forsberg var i Åre och lärde sig skärmflyga.

Sagt och gjort. Eller snarare, sett och packat. Mot Åre! I somras deltog Marie och maken Birring i en veckolång grundkurs i skärmflyg, för Studentlicens med behörigheterna backglidning och berg. Båda kom hem med behörighet att glidflyga utför backe under hundra meters fallhöjd, men för Marie har berget fått skjutas en smula på framtiden. För under veckan i Åre, en kväll på fjället, skadade hon sig.
– Jag gjorde en säreget dålig landning, berättar hon. Jag hann inte ställa mig upp.
– Först mörkade jag skadan, eftersom jag så gärna ville genomföra bergsflyget morgonen därpå.

Men bergsflyget fick vänta. Skadan, en rejäl muskelbristning, gjorde för ont. Ger upp gör hon dock inte. Och medan Birring erhöll sin bergsbehörighet på sex flygningar, ämnar ”jag göra det på fem!”
– Det kanske låter knasigt att jag skärmflyger när jag har så ont. Men kroppsvärken blir varken bättre eller sämre – och rörelse är bra!
Dessutom tar livet inte slut nu. Marie vill fortsätta att ha roligt!

Tillbaka på marken. En stund med hårfönen sätter punkt för en frisering och Maries kund, Christina Martinsson från Frostås utanför Österbymo, är mycket nöjd med sina slingor. Christina är en av Maries stamkunder, och dagens besök utgör slutet på en era. Inte många arbetsdagar återstår till Hårverksta’n stänger och det blir en känsloladdad stund för såväl Christina som Marie när de kramas hejdå.
– Jag har gått här sedan 2014, berättar Christina. Här är alltid en god atmosfär, ett behagligt lugn.
– Jag önskar dig all lycka till i framtiden, Marie!

Själv vill Marie, alltid ödmjuk, skicka med sig denna hälsning till sina kunder:
– Ingen är oumbärlig. Det finns många bra frisörer!
Och:
– Vi ses ute i samhället!

Text och bild: KRISTIN KRAMER

Share