Som att stå i kanten av en skog

Beautiful winter night landscape with starry sky and snow covered trees

<Ska vi gå in? frågar jag.
Jag tvekar en aning, men det gör inte hon. Ja, vi går in! säger hon och går resolut mot dörren.

Vi är i Staden med anledning av sjuåringens gitarrlektion. Improvisation står på schemat och efteråt ska han komma glädjestrålande rusande mot oss, sjunga sin väg genom hela kulturinstitutets salar och korridorer, det är Beethoven, det är nästan alltid Beethoven. Men ännu har det inte hänt, ännu har jag inte hört honom på långt håll, ekot av snabba steg och Ode to joy. Ännu är klockan sexton och femton och hösten är alldeles bortregnad. Ingenting är så fult som en novemberstad, byggnaderna gråblöta och människorna hukande, hastande.

Jag sätter munskyddet på plats och skjuter upp dörren, låter femåringen gå före in. Alla tyger och alla saker, belamrade hyllor, trånga gångar, ingen som helst kategorisering.

Mitt hjärta slår fortare. Jag tror att det är färgerna. Som skär sig mot november.

Det är länge sedan jag senast besökte en loppis. Jättelänge sedan. När vi ännu bodde i Göteborg låg det bortom min kapacitet att gå vägen hem från Akademin Valand – Vasa, Haga, Masthuggstorget, Majorna – utan att titta in i en loppis, utan att hitta en klänning och en bok, en tröja och en scarf. Vi bodde på trettiotre kvadratmeter, en korridorformad lägenhet som började i en gemytlig innergård och slutade vid Västra kyrkogården, min löprunda gick förbi gravarna och jag fyllde hyllor och skåp med ingenting som jag egentligen behövde.

Men det förstod jag först senare. När vi lämnade storstaden för ett gammalt soldattorp i Ydre. När vi började om i ett försök att, som Henry David Thoreau skrev, ”leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så ståndaktigt och spartanskt att allt som inte var liv drevs på flykten.” (Walden)

När vi tog bort allt för att sedan, ting för ting, akt för akt, lägga till det som vi verkligen behövde och verkligen ville. Och insåg att det vi behövde var litet, och det vi ville var – för oss – stort.

Det händer att jag får frågor om min sparsamma konsumtion. Hur gör du? Hur ska man resonera? Hur klarar du dig utan ditt och datt? Varje gång tar det mig en stund att förstå vad som avses, varför just jag rådfrågas.

Jag har en tendens att glömma bort hur lite jag köper och att detta har fortgått under åtta års tid; det har blivit så självklart att jag inte längre funderar över det. Och det började inte som ett aktivt beslut, inte ett så kallat köpstopp, utan som ett naturligt flöde ur källan, som var önskan att leva enkelt och skapa tid och rum för det som kändes meningsfullt.

Men vad betyder det ens att leva med låg konsumtion mitt i ett konsumtionssamhälle? Sitter inte konsumtionen i samhällsryggraden, och är det inte ett samhälle som jag, oavsett om jag vill eller inte, är del av. Är det inte den luft jag andas?

Så vem är jag att säga ens ett knyst?

Men jag får frågor. Och detta är ett sätt att svara:
En konsekvens av att sluta deltaga i konsumtionshetsen har, för mig, varit att inte längre vara mottaglig för såväl medveten som undermedvetet köppåverkan i form av reklam. Ibland tänker jag att det är som att leva i en parallellvärld. Som att lära sig ett nytt språk samtidigt som man glömmer det gamla.

Som att stå i kanten av en skog, med ryggen mot en tall, och oförstående betrakta Black Friday.

Reklam är inte samhällsservice. Reklamens väsen är att stjäla någons nöjdhet, för att sedan sälja den tillbaka för priset av en produkt.

Och plötsligt gjorde till och med loppisar mig trött. För att de är en följd av vår ledsamma överkonsumtion och vår trendkänslighet.

Men idag undslipper jag novembers vädervemod. För att låg inte är noll.

Efter åtta år. Efter en lång period av lockdown-avståndisolering- karantän. Efter ett och ett halvt år i hyrda, delvis möblerade finska boenden, med färger som valts av andra. Står jag här, på en loppis mitt i Staden, den är oansenlig och jag är gränslöst förväntansfull. Färgerna slår emot mig som exalterade svallvågor.

Jag köper ett tygstycke för två euro. Tyget är mönstrat, ärtgrönt och blekgrönt, troligen från sextio- eller sjuttiotalet, textilkärlek. Det ska få följa med mig in i Förändringen som är på väg att ske. (Den som jag hoppas att ni vill göra mig sällskap in i.)

Tills vidare hänger jag det runt gardinstången. Som en visuell undsättning för min färgtörstande själ och en manifestation över lågkonsumtionens bombastiska förtjusning.

Att bli innerligt glad över ett litet loppisfynd.

Till och med behöva skriva en krönika om det.

Kristin Kramer

Share