Ingår i personalstyrkan på Storängsgårdens äldreboende
Terapihunden Ia och hundföraren Catrine på äldreboendet Storängsgården i Finspång. Till vänster syns Patsy, den lite spralliga hunden som är under utbildning.
FINSPÅNG (LT)
Ganska högt upp på Södra Storängsvägen ligger Storängsgårdens äldreboende. Fastigheten rymmer 73 boendelägenheter och räknas som kommunens största. Vad som skiljer… boendet lite gentemot andra liknande verksamheter är att en fyrbent medarbetare ingår i personalstyrkan – terapihunden Ia.
Vid Storängsgården, en trappa upp, sitter fyra boende, tre kvinnor och en man, som förväntansfullt tittar på collien Ia som koncentrerat iakttar sin förare Catrine, när hon tar fram godis. En mindre hund, Patsy, halvligger redan i knät på en av dem, alldelses stilla.
Catrine frågar om de vill ge Ia lite godis, och det vill de gärna. Ia kommer fram till var och en av dem för att smaka på godiset medan hon får uppskattande klappar och smekningar.
– Det är ett samarbete med hunden angående rörelserna och att personen kommer igång med finmotoriken, säger Catrine Henriksson, utbildad hundförare samt undersköterska. Hunden som ligger där borta är Patsy, min dotters hund. Hon håller på att utbilda sig som terapihund. Min första hund var tio månader när jag började vid Hundens hus i Stockholm och vi åkte upp en helg i månaden för att gå utbildningen.
Catrine börjar med olika pedagogiska övningar i ett samspel med deltagarna och hund. Färgglada muggar läggs på golvet där Ia får leta upp rätt mugg och färg, efter att alla bestämt vilken av färgerna som hunden ska leta efter.
En annan övning är när Ia får gå genom en blå tunnel och leta upp den av personerna som har godis i handen. Catrine är tydlig med vad som ska hända. Alla känner sig trygga när hunden kommer fram, så de får öppna handen med godiset.
– Här kommer nu Ia, utbrister Catrine. Det rasslar lite i tunneln och den 10-åriga collien söker sig till rätt person som har godiset. Alla skrattar högt och hjärtligt.
För en terapihund ställs det höga krav. Hundarna genomgår först ett inträdesprov och utbildningen kan variera från ett till ett och ett halvt år. De arbetar tillsammans med sin förare med fysisk, psykisk, social och kognitiv träning och används för terapeutiska besök inom vård, omsorg och skola.
– Det är åtskilligt som hundarna ska kunna, det blir rikligt med dofter och mycket praktik. Man går också själv en utbildning som hundförare, och man går tillsammans med varje hund under hundens utbildning. De får lära sig att ha ett lugnare tempo. Ia är med och tränar i olika sammanhang och hon har även varit med några boende på deras sista färd, så hon har lång erfarenhet. Patsy är lite mer sprallig.
Oberoende studier har visat att användningen av terapihundar i äldreomsorgen bidrar till en snabb effekt av mindre förvirring och oro, samt ett minskat behov av psykofarmaka. Dessutom bidrar hundarna även till att övriga vårdtagare och vårdpersonal mår bra.
Antalet diplomerade terapihundsteam ökar, för cirka tio år sedan användes terapihundar inom 50 kommuner med cirka 100 hundvårdsteam.
Birgitta Svensson, enhetschef på Storängsgården inom sektor Vård och omsorg, påpekar att det här är en kvalificerad omvårdnadsåtgärd .
– Gensvar som man inte sett tidigare kommer med terapihunden, så utifrån det jag har sett är det jätteviktigt att ha den kvar, eftersom den har tillfört så mycket. En diagnostiserad demenssjukdom medför ofta olika symptom som oro, vandring eller vissa personlighetsförändringar och det är här som terapihundarna kommer in. Funktioner som en del av de boende har tappat kan tillfälligtvis återkomma i möten med en terapihund. Ibland gör hundarna lite konster med människor omkring sig, eller att någon sitter med fingrarna i pälsen och emellanåt växer en liten historia eller minnen fram, när hunden är nära.
När Birgitta för lite drygt sex år sedan började på Storängsgården var terapihunden på besök vid enstaka tillfällen.
Under årens lopp har de emellertid sett att besöken har så goda effekter för de boende, att Birgitta tog beslut på att avdela 50 procent till terapihunden med dess förare.
– Jag har många bilder som jag bär med mig. Hunden som sitter på en parkbänk och äter glass tillsammans med en boende. Eller bara är ute och går med terapihunden eller när hunden sitter i en soffa och en person sitter med armen om hunden. Denna person som i vanliga fall är orolig, men vid kontakt med terapihunden är personen ifråga, full av ro. Det är häftigt att se, intygar Brigitta.
Text och bild: AGNETA ÖSTLUND
