Som jag nämnde i en bildtext i förra veckans krönika inleddes den 17 december riksdagens firande av demokratijubiléet – att det gått 100 år sedan allmän och lika rösträtt för kvinnor och män infördes. Jag höll flera tal den dagen, däribland ett anförande som inledde ett seminarium i andrakammarsalen om antologin Rösträttens århundrade, som givits ut av Riksbankens jubileumsfond. Kungen och kronprinsessan närvarade. Då sade jag bland annat så här.

För hundra år sedan, mitt i natten den 17 december, var andrakammarsalen arenan där ett historiskt ögonblick utspelade sig. Första kammaren fattade beslut utan votering vid tiotiden på kvällen, men här i andrakammarsalen pågick debatten till långt in på natten. Beslutet blev dock detsamma. Den extrainkallade – urtima – riksdagen kunde inte anta grundlagsändringar men fattade ett avgörande principbeslut: Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män skulle införas i Sverige.

När klubban till slut föll var säkert många trötta – men de hade just upplevt ett avgörande ögonblick, ett avgörande vägval i Sveriges historia. Riksdagen hade visat sig ha förmågan att genom fredliga reformer göra vårt land till en demokrati. Det blev ingen revolution, inget våld, ingen blodspillan – i motsats till vad så många andra länder tvingades uppleva.

Därför inleder vi, naturligtvis, just här och just i dag riksdagens firande av demokratins genombrott i Sverige. Vi vill uppmärksamma hela processen mot en demokratisk riksdag och vårt jubileum fortsätter därför ända till januari 2022, hundra år efter den dag då de första kvinnorna till slut intog sina platser i vårt parlament – Kerstin Hesselgren i förstakammarsalen och här i andrakammarsalen Elisabeth Tamm i bänk 35, Nelly Thüring i nummer 124, Bertha Wellin i nummer 14 och Agda Östlund i bänk 13.

För hundra år sedan befann Sverige sig i en brytningstid präglad av flera stora skeenden, som slutet på det första världskriget. På många sätt innebar omvälvningarna att en gammal värld gick under, att en ny tid bröt fram och att ramarna tog form för den värld vi idag lever i.

I Sverige hade kampen för fullständig demokrati pågått i årtionden, men just då uppstod ett formativt ögonblick som flera nyckelaktörer tog väl vara på. Under intensiva och bitvis dramatiska förhandlingar i skuggan av inte minst det tyska kejsardömets fall och betydande spänningar även i vårt land lyckades partierna nå enighet om den rösträttsreform vi firar i dag. Riksdagens historiska principbeslut har kallats för det enskilt viktigaste beslutet i Sveriges politiska historia och jag kan tänka mig att många nickar instämmande. Sverige passerade här den viktiga punkt efter vilken man inte längre kan vända tillbaka.

Jag tror man måste se det som att avgörandet inte enbart handlade om rösträtten i sig, utan var ett vidare vägval. Hela vår samhällsutveckling stod och vägde den där hösten för ett sekel sedan. Reformer, demokrati och jämställdhet – eller något helt annat? Även om man ska vara försiktig med att peka ut enskilda avgörande ögonblick i ett komplext historiskt flöde, så kan man – i vart fall i symbolisk mening – hävda att det moderna Sverige föddes och valde väg den där decembernatten, en natt som känns så avlägsen eftersom vi idag tar demokratin för given men som bara är ett par generationer bort.

Det fanns många olika aktörer framför och bakom kulisserna dessa dagar. Här i riksdagen agerade personer som Hjalmar Branting och statminister Nils Edén. Utanför riksdagen var rösträttsrörelsen och dess företrädare centrala. Också företrädare för näringslivet var aktiva i detta skede. En inte alltid så omtalad, men viktig, roll spelades av den dåvarande kronprinsen, blivande kung Gustav VI Adolf. Han agerade för en rösträttsreform, anhängare som han var av allmän och lika rösträtt, konstitutionell monarki och parlamentarism av brittiskt snitt.

Mycket har hänt sedan dess och säkert är att demokratin aldrig står stilla. Samtidigt som vi är stolta över de demokratiska framsteg som har gjorts är vi också medvetna om utmaningarna vi har framför oss.

Vi måste förklara demokratin för att förstå dess vikt, vi måste försvara den mot hot, och vi måste förnya den så att våra metoder och tankesätt utvecklas i takt med den tid vi lever i.