Så hjälpsamma människor är! Min jeremiad om självsprickor härom veckan resulterade i ett otal tips på huskurer och preparat, så nu har jag möjlighet att pröva mig fram i åtskilliga veckor framöver för att hitta det som är bäst för just mig.

Törs jag gå så långt att jag påstår att det måste vara något fel på de personer som inte har minsta ovana för sig när det gäller vad man stoppar i munnen för att suga, bita, tugga, vända, vrida eller bara förvara en kortare eller längre tid?

Våra kvällstidningar dräller så här års av feta rubriker med nyord om rysskylan, snökanonen, den arktiska panikattacken, sibirienkaoset eller vad man nu har valt att kalla det senaste väderomslaget – som nästan alltid håller sig inom ramarna för vad åtminstone vi medelålders och äldre kallar för vanligt vinterväder.

Om man röker från 1976 till 2017 och aldrig har haft självsprickor i fingrarna, torde det vara intressant för forskningen att ta reda på om det finns något hos tjäran, nikotinet eller kolmonoxiden i tobaken som förebygger dessa infernaliska och synnerligen ovälkomna fenomen.

Jag ska alldeles strax författa och lämna in min begäran om entledigande från samtliga kommunala uppdrag från och med den första mars i år, men innan dess rundar jag här i Länstidningen av mina kortfattade memoarer från ett kvartssekel i den politiska hetluften.

Om jag ska jämföra hur det var att syssla med kommunpolitik i relativt lilla Boxholm 1995 respektive 2020, finner jag att båda ändarna av karriären har haft både för- och nackdelar gentemot varandra. Mötesformerna var stelare och mer formella i början…

Tjugofem år som kommungubbe har fört med sig framgångar och motgångar, klokskap och dumheter, glädje och sorg och så otroligt mycket att det var förmätet av mig att tro att jag i förra veckan kunde knyta ihop säcken om mig själv i en enda krönika.

Tjugofem år som kommungubbe har fört med sig framgångar och motgångar, klokskap och dumheter, glädje och sorg och så otroligt mycket att det var förmätet av mig att tro att jag i förra veckan kunde knyta ihop säcken om mig själv i en enda krönika.

Slutet närmar sig på min kommunalpolitiska bana efter drygt 25 år med budgetknog, kortare och längre sittningar i otaliga möten och en och annan träta med både de andra och de egna. Mycket har blivit bra av det som har gjorts, men ibland har förhoppningarna kommit på skam av olika anledningar.

Vare sig det är en pajas som drattar på ändan eller ett missförstånd som uppstår i en moliérepjäs, handlar humor i grund och botten om mönster som bryts och det oväntade som sker. Avvikelsen, xfaktorn, är det som framkallar det som i nästa sekund får oss att skratta.