Så är det då dags igen för Olympiska spel. I Kina ska kanske tilläggas. De har, av någon anledning förlagts till denna enpartistat vart och vart annat år sedan lång tid. Det land som inte tillåter sitt folk att tänka, yttra sig eller bilda intellektuella föreningar med motiveringen att det kan skada Kina.

Jag funderade väldigt mycket på precis efter nyår om de två år som gått, med ett virus hängande i hasorna, om vi har förändrats som människor på något vis. Om vi blivit snällare, mera förstående, mera moraliska, mera glädjefyllda för de små tingen i livet, eller om vi rent av blivit en samling gnällspikar.

Då var vi på banan igen då. En bra start med växlande väderlek får man väl ändå säga. Plus som bonus, lite mera ljus. Allt kan bara bli bättre. Det virus, i olika varianter, som jagat oss under flera år är på reträtt får vi väl ändå hoppas.

Nu är vi äntligen framme vid den dag då vi ska rådbråka våra sinnen och minnen av det år som just är på väg att läggas till handlingarna. Vi ska sätta plus och minus på år 2021. Inte helt lätt ska erkännas. En pandemi har ju legat som en rejäl stoppkloss för att vad ”vanliga” aktiviteter heter.

När någon inom media, ja främst då inom tvvärlden, kommer på ett käckt eller nytt uttryck för att visa sin entusiasm så hänger alla andra programledare på omedelbart. Inte minst när det är stora galor eller andra större sändningar när programledarna har myror i brallan och med stirrande ögon och darrande hand ställs inför en stor publik.

Så här veckan innan jul börjar jag fundera på om det pågår diskussioner hos familjen Tomte inför julaftonens stora jobb. Det är ju tusen och en sak som ska fixas.Klapparna går väl an men restiden som är begränsad och ska klaras på bara några timmar är ett mysterium att de löser varje år.

Nu börjar jag bli allvarligt nervös inför julen. Känner hur pulsen stiger och hjärtat bankar. Lite svettningar trots den kyla som drabbat oss. Drabbat och drabbat. Det ska ju vara kallt och mörkt så här års.

Om man vill vara riktigt inne i dagens samhälle så ska man ha en egen podcast, eller podd som vi säger på svenska. Det betyder att man gör sin röst hörd via nätet, gärna tillsammans med några kompisar, och drar igång något viktigt, obskyrt, larvigt eller underhållande.

Allt går igen på något vis. Det man upplevde ungt och intensivt på 60-70-talet och som senare präglade ens liv dyker upp så här skymningslandet i slutet av november. Ta exempelvis modet, både vad gäller det vi täcker våra kroppar med och det vi sitter på. Ja möbler då, kanske är bäst att tillägga.

Nu när mörkret är mörkare än svart så kommer många tankar inom oss att ta plats och på något sätt sätta sig i första rummet, vad gäller utrymme uppe i hjärnan.