Ur dietsynpunkt måste höstterminen 2021 klassas som en riktig framgångssaga för min del. Någon motion att tala om blev det inte; i stället tror jag det till och med blev lite mindre av fysiska ansträngningar, eftersom jag successivt fick färre och färre kilon att släpa runt på.

Månaden juli började förra året för min del med en rivstart. Jag hängde på låset till vårt lokala apotek för att inhandla proteindryck i påse och de där godiskakeliknande proteinbarerna (som de borde heta i pluralis) och därefter bar det av till Konsum.

Förra årets sommarlov var tänkt att bli som vanligt. Det var det nog också, åtminstone en kort tid efter midsommar. I bakhuvudet låg en idé om att jag skulle ta tag i det där med min uppenbara övervikt till hösten, för av egen erfarenhet visste jag att livsstilsförändringar och späkning alltid fungerar som bäst i vardagen, under oxaveckorna, när…

Man måste ha väldigt goda anlag för självbedrägeri om man ska lyckas med att nå de högsta viktklasserna utan att ens överväga att rycka i nödbromsen.

Mitt sextioförsta levnadsår hade nätt och jämt hunnit börja innan jag bestämde mig för att än en gång ta en av dessa hissturer som vi med viktproblematik underkastar oss med jämna, eller ojämna, mellanrum under våra växlingsrika liv.

Jag vill inte påstå att mitt förhållande till min mor skulle ha varit särskilt komplicerat, men lite egenartat var det nog om man betraktar det i backspegeln: den yngste av två grabbar som gick sin egen väg och inte gärna tog regi i kombination med en mor som aldrig riktigt gav upp sina försök att uppfostra den rebelliske och ganska tjurskallige individualisten.

Det finns mycket som särskiljer oss från (de andra) djuren, och en av de riktigt stora skillnaderna är den långa tiden som våra ungar är direkt beroende av modern. Om vi därtill adderar det indirekta beroendet, finns det gott om exempel på flygfärdiga ungar som aldrig ens har försökt att flaxa hemifrån.

Tre barn har jag och tre navelsträngar har jag fått klippa av. Bokstavligen, eftersom det på åttiotalet då de föddes var sed att fadern i god sjuttiotalsanda skulle vara delaktig genom att göra något konkret under födseln.

Lucia står för dörren och den julefrid som fordomdags rådde, åtminstone i Sörgården och andra litterära idyller, har idag på många håll förbytts i stegrande frustration och irritation.

”Vetenskap är när man forskar. Tror gör man i kyrkan”. Så kortfattat uttryckte sig en elev härförleden när uppgiften i det ganska gamla och slitna religionshäftet löd ”Resonera om skillnaden mellan vetenskap och tro”.